I dag är hon ett stort svenskt framtida OS-hopp. Men i början av året var judotalangen Tara Babulfath bara några dagar från att byta land.

– Eftersom jag var stoppad från att tävla fanns ingen annan lösning, säger 17-åriga Tara som är världsetta i sin åldersklass.

I sista stund löste sig allt på hemmaplan.

– Jag är så glad och stolt över att få tävla för Sverige. Det är ju mitt land, säger Tara och ögonen glittrar där hon sitter på uteplatsen vid familjens villa i Tyresö, skärgårdskommunen som i nordväst gränsar till Stockholm.

Det pratas mycket idrott i familjen. Föräldrarna Mohammad och Ida var brottare på hög internationell nivå och Taras två år yngre syster Hanna är en framgångsrik judoka. Lillebröderna Tiam, 14 år och Philip, 7 år, spelar hockey.

– Lagidrotter har aldrig varit något för mig. Jag vill inte vara beroende av ett lag utan vill själv kunna påverka allt. Jag har testat bland annat tennis, konståkning och gymnastik men märkte snabbt att kampsport är min grej.

– Eftersom jag är uppvuxen på brottningsmattan blev det min första sport. Jag var sju år då jag tävlade första gången. Efter typ ett halvår började jag med judo.

Vad i kampsporter lockar dig?

– Jag gillar dueller där man fajtas. Det finns en stor utmaning i det. Vi kampsportare är nog en speciell sorts människor. Det är en tuff miljö, säger och hon och skyndar sig att tillägga:

– Samtidigt är det väldigt kärleksfullt.

I många idrotter tränar tjejer och killar var för sig men Tara Babulfath är uppväxt i en miljö där kön har en starkt underordnad betydelse.

 – Jag är så van att träna med killar att jag inte längre tänker på om det är en kille eller tjej på andra sidan mattan.

Jag gillar dueller där man fajtas. Det finns en stor utmaning i det.

Tara Babulfath Judoikon

Tara tävlar i minus 48-kilosklassen som är den lägsta seniorvikten. Hon håller styrka och kondition som starkare vapen än sin teknik.

– Jag är aggressiv. Min stil är inte så vanlig i den klassen, säger hon i samma stund som Mohammad går förbi bordet.

– Du har en offensiv stil, flikar han in.

Beskrivningen låter lite mjukare än aggressiv och Tara funderar en liten stund.

– Ja, det är väl rätt. Jag är offensiv. Men även aggressiv, säger hon och skrattar.

Kan du beskriva närmare?

– Jag gillar 50–50-situationer där man kommer in på kroppen på varandra.

Att efter ett första samtal med en person kunna beskriva denna på ett rättvist sätt är omöjligt. Men att Tara är energifylld, positiv och utrustad med en stor portion självförtroende råder det ingen tvekan om.

Liksom som hos många andra elitidrottare finns en vinnarskalle utöver det vanliga.

Störst vinnarskalle i familjen?

– Haha, det vet jag inte. Men den finns helt klart i våra gener, säger Tara som hoppas kunna göra OS-debut redan i Paris nästa år.

– Klarar jag kvalet åker jag till OS för att vinna.

Det låter som ett lite väl högt uppsatt mål?

Tara tittar frågande på mig och svarar:

– Någon måste ju vinna. Så varför skulle det inte kunna vara jag?

På meritlistan finns bland annat ett EM-guld och ett VM-silver som kadett och hon är världsetta i sin åldersklass.

Ändå är hon inte med i Sveriges Olympiska Kommittés (SOK) Topp och talangprogram.

– Jag gjorde deras fystester för några veckor sedan och väntar på besked från dem.

Den tidigare sportchefen nominerade henne inte till SOK och under drygt sex månader var Tara utestängd från tävlande eftersom hon inte blev uttagen i landslaget.

– De blockade mig från att tävla, från att göra det jag älskar, säger Tara och tittar ner i bordet.

Konflikten berodde på att sportchefen tyckte att Tara skulle ha ett helt annat upplägg än det hon själv och teamet runt henne ansåg vara bäst för Taras utveckling.

– Till slut fick jag höra att jag skulle byta land om det inte passade.

Tanken hade fram till dess inte ens föresvävat henne. Men inför risken att få sin idrottskarriär spolierad började Tara undersöka möjligheten att byta land. Via kontakter fick hon veta att Förenade Arabemiratens judoförbund fått höra talas om det svenska jättelöftets situation.

De erbjöd henne direkt en landslagsplats.

Förutom bästa tänkbara träningsförhållanden och obegränsat ekonomiskt stöd till resor skulle Tara få en månadslön.

– Pengarna spelade ingen roll. För mig handlade det bara om att kunna fortsätta tävla. 

Allt var klart för en flytt och för att den unga svenskan i framtiden skulle tävla för Förenade Arabemiraten.

– Jag hade fått mitt id-kort och till och med den nummerlapp jag skulle ha på ryggen med deras flagga.

Den som menar att affären skulle bli ytterligare ett i raden av exempel på sportwashing får bestämt mothugg av Tara.

– Det handlade ju inte alls om det. Visst kändes det konstigt att behöva flytta men det var enda utvägen för mig för att kunna fortsätta.

Liksom som hos många andra elitidrottare finns där en vinnarskalle utöver det vanliga.

I allra sista stund förändrades situationen. Det svenska förbundets sportchef lämnade sin tjänst och ersattes av brittiskan Jane Bridge, en ikon i sporten.

– Jag blev så glad. Jag kunde stanna i Sverige och Jane är extremt bra. Hon har så bra känsla för vad som passar mig och ser hela tiden allt från mitt perspektiv.

Kort efter att Tara fått tillbaka sin landslagsplats hade hon möjlighet att tävla för första gången på drygt sex månader.

Hon vann tävlingen.

– När den svenska nationalsången spelades på prisutdelningen fick jag gåshud och tårar i ögonen. Det kändes i hela kroppen att jag var hemma och att det är precis så här det ska kännas.

Judo är ingen idrott som det går att leva på. Liksom för en stor majoritet av världens alla idrottstalanger kommer en dag då Tara ska börja försörja sig i yrkeslivet.

– Jag läser ekonomi och juridik på Stockholms idrottsgymnasium.  Stödet därifrån är jättebra och jag kan anpassa pluggandet. Det mesta finns ju i datorn och jag pluggar mycket på distans. Vid ett tillfälle var jag inte i skolan på flera månader.

Är det skönt att inte fokusera bara på judon?

– Skönt vet jag inte, haha. Men det är nödvändigt för att jag ska klara mig ekonomiskt efter karriären.

För att få bästa tänkbara sparring blir det många utlandsresor då Tara får möjlighet att träna mot framtida motståndare.

– Det är viktigt att lära sig deras stilar så att jag kan deras styrkor och svagheter. Samtidigt lär de sig förstås mina men att träna med dem ger mycket.

Resorna är en stor utgiftspost och juristfirman Jurek är en viktig sponsor för henne. Och den enda.

– Förutom mamma och pappa då, de är mina största sponsorer.

Det finns redan många tunga internationella medaljer och stora pokaler hemma hos familjen Babulfath.

Men ännu ingen OS-medalj.

Den tänker Tara ta.

För Sverige.

Judo-ikon hjälper Sverige lägga grund för framtiden

 Svensk judo har fått in en ikon i laget.

Brittiskan Jane Bridge tog 1980 guld i historiens första dam-VM och har nu en central roll i det svenska förbundet.

 – Jag lägger mycket tonvikt på utveckling eftersom den är viktigare än resultat, säger Bridge.

I sin sport är Bridge ett vida respekterat och mycket eftertraktat namn.

I sex år var hon vice ordförande i Europeiska judoförbundet (EJU) där hon hade ansvar för utbildning med fokus på tränarutbildning. Hon lämnade uppdraget förra året och har i Sverige titeln ”Coach development supervisor”.

Bridge håller Tara Babulfath som ett av svensk judos största löften på många år.

–Tara har en professionell attityd och tränar hårt. Med stödet från två föräldrar som vet vad som krävs för att nå stora internationella framgångar har hon alla förutsättningar att lyckas.

Den 63-åriga brittiskan fäster större vikt vid ovanstående faktorer än Taras redan imponerande meritlista. 

– Självklart visar även resultaten vilken talang hon är, säger Bridge som har drygt två år kvar på sitt kontrakt.

– En viktig uppgift är att hjälpa klubbtränarna, att lägga rätt grund i utbildningen av unga talanger.