Idén om att skapande och kreativitet kommer från det gudomliga har rötter i antiken och i många kulturer. Idag är ordet ”kreativitet” synonymt med originalitet och kopplas alltid ihop med fantasi.

En vanlig definition, som etablerades av professorerna Robert Sternberg och Todd Lubbart och som används flitigt av forskare, är att någonting kreativt är ”nytt och ändamålsenligt”. Som vi känner det existerade inte ordet förrän i mitten av 1800-talet – innan dess såg man ”att skapa” eller ”skapelse” som en Guds handling.

Platon avhandlade särskilt hur skapande kom från den gudomliga världen, medan människor genom sina ansträngningar bara kunde utföra saker och efterlikna ideala former. Den idén är inte helt främmande ens i våra dagar – exempelvis säger många författare att det inte finns några nya historier att berätta. Inte för att förringa glädjen i att berätta och lyssna till historier, oavsett när de tänktes ut.

Andra kulturer, såsom östasiatiska länder, Indien och Sydostasien, har liknande synsätt. Lubbarts slutsats, efter att ha läst igenom nära ett dussin andra studier i ämnet österländsk kreativitet, är att konstnärer i dessa kulturer kopplar upp sig mot en universell källa och återskapar, imiterar eller utvecklar någonting från den.

Marc Runco, kognitiv psykolog och ledande kreativitetsforskare, har skrivit om forskningen kring kreativitet i väst. Han spårar det engelska ordet ”create” till dess latinska rötter 1393, då ”den engelska litteraturens fader” Geoffrey Chaucer först använde ordet när han refererade till gudomligt skapande.

Senare använde William Shakespeare ordet i tragedin ”Macbeth” (1606). 1900-talsförfattaren och akademikern Raymond Williams argumenterade att Shakespeare använde ordet ”creation” i betydelsen mänsklig fantasi. Men Shakespears uttryck var faktiskt nästan platoniskt, då han kallade fantasin ”en dolk i sinnet, en falsk skapelse”. Ordet ”creativity” kom sedan enligt uppgift in i engelskan 1875, men även då användes det sällan.

Mycket har skrivits om renässansens flödande kreativitet, men själva ordet användes inte på den tiden. Forskare har pekat på en förändring i tänkandet kring kreativitet under renässansen, även om andra forskare hävdar att det kom tidigare, under medeltiden.

Det exeptionella och inspirerade

På medeltiden ansåg man att den med en speciell talang eller färdighet leddes av en yttre kraft – någonting större och troligen gudomligt. Ännu var människan inte en skapare, utan en utförare som kunde vara gudomligt inspirerad. Denna långa period utgör en stor del av den västerländska historien, ett helt millenium från 400- 1400-talet.

Under renässansen, som varade i Europa som helhet från 1300- till 1600-talet, trodde folk att det handlade om mer än bara gudomlig inspiration: de trodde att det mänskliga sinnet kunde agera oberoende av såväl naturen som det övernaturliga. Stor konst och stora verk var resultatet av exceptionella färdigheter och konstnärens perspektiv. Detta var inte någon enorm förändring i dåtidens människors tänkande, även om det är en viktig markör för forskare idag när de ser på begynnelsen av idén om kreativitet.

Nu när kreativiteten hade upprättats kunde analysen börja. Vi antar att kreativa människor på något sätt är annorlunda och exceptionella, så vi försöker att förstå varför. Runco och medförfattaren Robert Albert tycks mena att kreativa personer efter detta ser på sina respektive tider i dikotomier, uppdelningar i två.

Under upplysningen var kreativiteten levande

Under upplysningstiden, idéernas era, levde kreativiteten i det brinnande stödet för självständigt tänkande gentemot olika institutioners begränsningar. Det var i denna tid som man uppfann forskningen. Vetenskapliga upptäckter slog omkull det ena systemet efter det andra. Copernicus och Galieis studier av solsystemet, Newton med sina fysiklagar, Lavoisier som upptäckte syret, vätet och grunden till modern kemi, och ännu fler. Författare strävade efter frihet och individualitet, och gjorde skillnad på talang, som man kunde tillskansa sig, och den typ av geni som var medfött och originellt.

Under romantiken reagerade konstnärer inom den bohemiska sfären på massindustrialiseringen. På den tiden ansåg man att den vetenskapliga metoden hade systematiserat vetenskapen till den grad att innovationen trängdes undan. Den nya konflikten handlade om ”överdrivet rationella vetenskapsmän och konstnären som det missförstådda geniet”, enligt Runco och Albert.

I början av 1900-talet, med tänkare som Charles Darwin och Sigmund Freud som ville undersöka människans natur, hamnade konceptet kreativitet och det mänskliga sinnet under mikroskop. Runco och Albert tillägger att varje stor 1900-talspsykolog har tagit kreativitet på allvar, och att den forskning som började på den tiden ”bara kan beskrivas som explosiv”. Tänkare blev mycket intresserade av varför människor är som de är, oberoende av kultur och – till skillnad från alla tidigare teorier och perioder – oberoende av andliga krafter.

Kreativitet som en uppfinning i kalla kriget

Vid tiden för kalla kriget sågs kreativiteten genom individualismen kontra Sovjetunionens kollektivism.

På 1950-talet uppmanade Joy Paul Guilford, en av de mest citerade psykologerna på sin tid, sina kollegor att gå vidare med forskningen kring kreativitet. 1966 talade Ronald Reagan, som då var guvernör i Kalifornien, om ett ”kreativt samhälle” som kunde tackla nationens problem. Mellan de två uttalandena skrevs mycket om kreativitet, liksom det hade skrivits mycket de senaste 200 åren, enligt kreativitetsforskaren Camilla Nelson.

”Mycket av detta arbete finansierades av militär- och försvarskonflikter,” skrev Nelson i en vetenskaplig artikel. Hon pekade på Hyman Rickover, en amiral inom flottan som främst var känd för att ha styrt utvecklingen av atomubåten, som hade sagt ungefär samma sak som Reagan. Rickover gav sitt stöd till utbildning som kunde skapa kreativa människor, vilket han såg som en nyckel till att motverka Sovjetunionens totalitarism.

I "Designing the Crative Child" undersöker professor Amy F Ogata kritiken mot den sociala likriktning som växte under kalla kriget, och hur idén om att barn är naturligt fantasifulla och kreativa ”konstruerades, spriddes och konsumerades” över hela USA. Leksaker, programmering och museer skapades för att tillgodose denna idé med början på 1950- och 60-talet, och detta är den förhärskande uppfattningen även i våra dagar.

En studie som utfördes 2010 med 1 500 chefer från 33 branscher från hela världen, visade att snarare än ledningsdisciplin, noggrannhet, integritet och visioner, så var det kreativitet som ledde till störst framgång i världen idag. I en omröstning i Time Magazine 2013 sade 94 procent av amerikanerna att de uppskattade kreativitet hos andra, vilket gjorde egenskapen till den högst värderade – högre än intelligens, medkänsla, humor, ambition och skönhet.

Varför skapa?

Kreativitet har alltid varit någonting vagt: Till en början fanns inte ens ett ord för det, sedan blev det en allmän term för olika saker, och nu är det ett populärt modeord. Vi anser att kreativiteten är exceptionell, ibland konstnärlig, ofta originell. Sålunda har forskare spårat ordets utveckling genom historien och anpassat dess definition till de drag som ansågs höra ihop med den under den perioden.

Varför sätter man värde på kreativitet? Kanske för att förmågan att skapa någonting ur ingenting, eller att skapa något nytt från gamla föreställningar, är en märkvärdig sak.

Runco och Albert anser att forskning kring kreativitet och forskning kring mänsklig natur är ungefär detsamma; människan har alltid utvärderat sig själv och velat förstå hur och varför en del människor är mer exceptionella än andra.

Haydns "Skapelsen"

Om man ser på Joseph Haydns ”Skapelsen” från 1798, som Epoch Times skrivit om, så tilltalar det fortfarande många idag, inte för att det är extra kreativt – och det var sannerligen inte produkten av någon spontan genialitet – utan för att Haydn ville göra någonting gott för mänskligheten.

När Haydn närvarade vid ett av framträdandena året innan sin död, började publiken att applådera för honom. Kompositören svarade då, medan han pekade upp i himlen, att det inte kom från honom, utan att ”allting kommer där ovanifrån!”

Det var främst romantikerna på slutet av 1700- och början av 1800-talet som kritiserade verket. De tyckte det var naivt, antingen i kompositionen eller i hur världens skapelse representerades. När ”Skapelsens” popularitet så småningom växte igen sig skrev musikologer att det snarare än naivitet var optimism  som Haydn försökte ge lyssnaren.

I ett brevsvar till en beundrare till ”Skapelsen” skrev Haydn 1802:

”Under tiden som jag kämpade med alla slags hinder viskade ofta en hemlig röst till mig: ’Det finns så få glada och nöjda människor i den här världen; överallt följs de av sorg; kanske kommer ditt verk att bli en källa där de utslitna... för ett ögonblick kan finna frid och förfriskning.’”