"Tänk på din far." Dessa fyra ord får den grekiska krigshjälten Akilles att falla i tårar, när den trojanska kungen Priamos begär att hans stympade son ska begravas. I sitt raseri över en god väns död hade Akilles bundit Priamos son Hektors kropp bakom sin vagn, och släpat den runt Trojas murar. Priamos knäböjde då ödmjukt för Akilles, kysste fiendens hand, och gjorde sin begäran.

När han hörde Priamos fyra ord såg Akilles hur hans egen åldrade far en dag skulle sörja sin sons död. Med den insikten förvandlades hans ursinne till sorg. Den trojanska kungen och den ostoppbara grekiska hjälten gråter tillsammans, förenade i sin gemensamma mänsklighet.

De gamla grekerna framställde intensiva känslor, vilket Homeros belyser i en vers i "Iliaden" (ca 700 f Kr), en av de äldsta bevarade dikterna i den västerländska litteraturen.

Från första början handlar "Iliaden" om Akilles vrede och dess konsekvenser. Det här är inte några gulliga känslor, inte något du hade kunnat uttrycka med emojis, säger Michael Djordjevitch som undervisar i historia och arkitektur på Grand Central Atelier i New York.

Kärlek, hat, glädje, ledsenhet, rädsla, medlidande, förtroende, avundsjuka och hopp är några av de känslor som reflekteras på utställningen "En värld av känslor: Antikens Grekland, 700 f Kr-200 e Kr" på Onassis Cultural Center i New York.

Vi kan inte riktigt veta hur de gamla grekerna kände, men deras litteratur, filosofi och artifakter visar hur de framställde känslor. Var och en av de fler än 130 föremålen som ställs ut, föremål från ledande muséer som Acropolis Museum, National Archaeological Museum of Athens, Louvren, Vatikanmuséerna, British Museum och Metropolitan Museum of Art, berättar en historia som hjälper oss att förstå vår egen.

Den gamla grekiska kulturen – dess konst, litteratur och filosofi – har ett universellt värde som överbygger tid, etnicitet och geografiska avstånd.

Dåtidens författare "förstod att känslor med nödvändighet involverar bedömningar och övertygelser". Med andra ord, känslor är "djupt rationella", skriver medarrangören Angelos Chaniotis, professor i antikens historia och litteratur vid Institute for Advanced Study i New Jersey, i utställningskatalogen.

"För att bli arg måste du bedöma motpartens motiv; om du förändrar din syn på dessa kommer även dina känslor att förändras. Känslor kräver tankar, väldigt mänskliga tankar. Antikens författare hade en mycket utvecklad förståelse av detta," skriver Chaniotis.

Kung Priamos lyckades övertyga Akilles genom att be honom att tänka. Genom omdöme förvandlades ursinne till sorg. Detsamma gäller för positiva känslor: "Kärleken till våra vänner har sin grund i att vi uppskattar deras goda egenskaper, vilka kan innefatta praktiska fördelar och underhållande kamratskap, och som i bästa fall framkallas av det vi uppfattar som dygd," skriver David Konstan, litteraturprofessor på New York University, i katalogen. Vårt beslut att älska någon baseras på moraliska värderingar och bedömningar; det är inte en fråga om "kemi", menar han.

Det var de gamla grekerna som utvecklade några av de tidigaste teorierna som vi känner till om känslor. De uppfattade känslor som krafter och som gudomliga varelser. I en pantheon för fler än 30 gudomar är exempelvis Ares krigs- och våldsguden, och Afrodite kärlekens och skönhetens gudinna. Varje gudom associeras med en egen cocktail av egenskaper och känslor.

– De gamla grekerna var särskilt intresserade av konvulsiva känslor förknippade med krig, storskaliga mänskliga konflikter och intensiva gränstillstånd, säger Djordjevitch.

– De antika dramerna tenderar överlag att handla om vad som händer ifall du går över gränsen: vedergällning, ett nytt, farligt område som öppnar sig.

Uppenbarligen förtjänade Klytaimnestra att avrättas i Aiskylos trageditrilogi "Orestien", då hon hade mördat sin make, men det borde inte ha varit hennes egna barn som dödade henne, säger Djordjevitch.

– Den grekiska kulturen är väldigt fokuserad på dessa gränssituationer. Det är därför vi tycker den är så fascinerande. De framställer en situation där människan stöter på sina omänskliga stunder.

– Dramer intensifierar vardagen för att avslöja den bakomliggande dynamiken som i grunden strukturerar vardagen. För att bibehålla ett civiliserat samhälle måste alla dessa gränstillstånd hållas i schack. Men de är fortfarande verkliga, så man kan inte låtsas som att de inte existerar, säger Djordjevitch.

De gamla grekernas tempel var inte bara till för ritualer och dyrkan, utan också för att erkänna och fundera på känslor.

När man ser de blodiga detaljerna på antik grekisk keramik – en avundsjuk fru som dödar sina två söner i Medea, våldtäkter, människooffer, kaos – drar man lätt slutsatsen att de gamla grekerna var ett våldsamt folk. Men när de interagerade med varandra i det dagliga livet var de sannolikt långt mer fredliga. De begrundade sina känslor när de tittade på dessa komedier, satirer och tragedier, eller genom att dyrka gudarna i templen.

De gamla grekerna utvecklade några av de tidigaste teorierna om känslor som vi känner till. Filosofen Aristoteles undersökte dussintalet känslor och organiserade dem i par, i sin avhandling "Retoriken" om retorikens konst. Han förklarade tragiska pjäsers läkande effekt med sin berömda definition av tragedi.

– Akilles framstår inte som helt mänsklig förrän Priamos påminner honom om att han också har en far som ska sörja honom. Det är Iliadens ögonblick av katarsis, "när alla som lyssnar gråter". Den ultimata machon, den blodtörstiga krigaren Akilles, är plötsligt mänsklig. Det är ett utomordentligt exempel på en kulturs andliga djup, vidd och känslomässiga mognad, säger Djordjevitch.

Som det förklaras i Aristotelses "Om diktkonsten" är katarsis tragedins hela syfte.

– Kroppens hela politik deltar i att rensa dessa känslor när den får dem framställda på ett koncentrerat, kontrollerat, konstnärligt sätt.

– Klassikerna sublimerar, och tar i grunden känslorna till en plats där de knappt kan urskiljas av den vanliga betraktaren. Sedan intensifieras de, snarare än ökas, tills de externaliseras och uttrycks. Det är själva definitionen av en klassiker. Allting verkar trevligt tills du blir uppmärksam, och då upptäcker du de djupa känslorna, säger Djordjevitch.

Bilderna på en terrakottavas ser vid första anblick ut att föreställa vackert avgränsade figurer, harmoniskt komponerade. Vid närmare betraktelse utvecklar sig ett allvarligt drama. Det kan vara Akilles som ligger i bakhåll och mördar den trojanska prinsen Troilus.

Akilles påminner oss om att även en hjälte kan falla och råka ut för Nemisis och vedergällning. Utställningens föremål och historier som kopplas till dem påminner oss om alla de känslor som grekerna kallade gudomar.

– Atenarna byggde ett tempel till Nemisis efter segern vid Marathon. Det handlar inte bara om att "åh, ha ha, kolla på er perser, eran hybris blev er död". Det påminner dem också att Nemisis följer på Hybris och är en ständig del av dess heliga landskap. Det vackra med de gamla grekerna är deras grad av självkännedom, säger Michael Djordjevitch.

"A World of Emotions: Ancient Greece, 700 B.C-200 A.D." pågår till och med den 24 juni 2017 på Onassis Cultural Center i New York.