Bland alla bortglömda svenska författare har Uno Eng en särställning. Han är samtidigt en av de främsta och en av de mest förbisedda. Advokat till yrket skrev han en lika förtätad som diskret prosa.
Vad hade hänt om Albert Camus varit en typisk ”Östermalmsherre” i fluga, paletå och hatt och tagit en spänstig promenad ut på Djurgården där han mött och samtalat med Tage Danielsson? Kanske hade det litterära resultatet blivit Uno Eng (1909–1972), detta unikum i svenskt litterärt liv. Han var advokat till yrket och det är värt att stanna ett tag vid fenomenet skrivande jurister. I vår samtid har vi Leif Silbersky vars kriminalromaner närmast är en säkerhetsventil för det juridiska. Här kan det mänskliga stora dramat och psykologin bakom brottet gestaltas bortom den torra paragrafen.
Men juridiken ligger också nära litteraturen i en mer dunkel mening; själva fallet uppstår i språket. Knappt något yrke ligger så nära det språkliga, då på gott och ont ett fall vinns eller förloras på grund av det språkliga, ja retoriska rent utav.
