Sedan 1700-talets upplysningstid, i en värld som i allt högre grad ser till vetenskap, har det blivit allt svårare att tala om myter och mytologi. Man vill ha fakta och är misstänksam mot allt annat – trots att fakta i sig kan vara flyktigt.

Vi ser inte längre skillnad på fakta och sanning; och faktiskt, i vår postmoderna värld finns det inte längre någon sanning.

Så vi måste ha klart förstå att det inte är fakta som ger kraft åt religioner och myter och får oss att acceptera dem. Nej, de är beroende av sanning, vilket är en helt annan idé.

När vi talar om till exempel kung Arthur och runda bordet så är sanningen oberoende av huruvida kung Artur existerade, och dessutom, Arthurs specifika existens är oviktig jämfört med berättelserna om honom.

Som den kanadensiska litteraturteoretikern Northrop Frye uttrycker det:

”En myt är utformad, inte för att beskriva en specifik situation, utan för att omfatta den på ett sätt som inte begränsar dess vikt till just den enda situationen. Dess sanning ligger inne i dess struktur, inte utanför den.” För de viktigaste sakerna i livet är osynliga och hänger inte på "fakta": Kärlek är osynlig, värderingar är osynliga och våra själar är osynliga.

För att ta denna sista illustration – att vi har en faktisk själ – så bekräftas den genom hela mänsklighetens historia. Det betyder emellertid inte att vår själ är ett faktum ur ett vetenskapligt perspektiv, men den är inte desto mindre sann.

Vi måste återgå till de gamla myterna; de avslöjar djupa sanningar om oss själva och vårt tillstånd, och kan mycket väl hindra oss från att begå allvarliga fel – misstag som i dagens kontext kan få apokalyptiska konsekvenser.

Babels torn

Låt oss titta på historien om Babels torn i Första Moseboken. Den kommer precis efter Syndafloden och är därmed den sista stora förhistoriska berättelsen innan vi läser om Abraham och skapandet av det judiska folket.

Berättelsen säger att hela jorden hade "ett språk och få ord" när mänskligheten bosatte sig i öst, i landet Shinar. Ordet "Shinar" verkar ha två etymologiska betydelser: dels som uttryck för intensivt negativa känslor eller upplevelsen av våld; dels för att vara mycket rädd. Den senare definitionen verkar rimlig då människorna uttryckligen är rädda för att "skingras utomlands". De vill också "göra sig ett namn".

Att göra sig ett namn, att uppnå ryktbarhet och berömmelse, anses vara ett motgift mot den här rädslan för att splittras, rädslan för att förminskas och bli till ingenting – en existensiell rädsla med andra ord.

Så de beslutar sig för att bemöta sin egen kraftlöshet och rädsla genom att bygga en stad och ett särskilt torn med en "topp" som genomtränger himlen. Anmärkningsvärt nog kommer de inte att göra det med naturliga medel (det vill säga av Gud skapade) som sten, utan med substitut som skapats av människan, såsom tegel.

Gud ser på denna konstruktion, och han kommer ned för att titta på den och säger: "De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting de föresätter sig omöjligt för dem."

För att förhindra detta förvirrar Gud världens språk. Därmed splittras människorna och konstruktionen blir aldrig färdig eftersom människorna inte längre kan kommunicera effektivt.

Överge gud

I grund och botten handlar berättelsen om Babels torn om irrlära, en alternativ myt som aldrig försvinner och som alltid leder människor på avvägar.

Dess essens är: Människor är fulländade, gudalika varelser vars hopp och strävan kan uppnås med hjälp av enbart mänskliga förmågor, och den främsta katalysatorn för detta är det vi kallar utbildning. Utbildning kommer att ge oss en bättre framtid.

Att detta är motsatsen till vad de stora filosoferna på antiken tänkte framgår av ett enkelt "faktum", nämligen att grekerna, egyptierna och indierna för att nämna några, ansåg att världen hade lämnat en guldålder bakom sig och hade gått in i, eller var på väg mot, en brutal järnålder.

Den mänskliga historien uppvisade därför en tillbakagång, snarare än framåtskridande. Men uppenbarligen ligger guldåldern framför dem som bygger ett Babels torn.

De som bygger en "perfekt" värld

Låt oss ta ett avlägset och mystiskt exempel på tron att människan är fulländad: pelagianismen på 300- och 400-talen. Denna irrlära, som hela tiden återkommer inom kristendomen i olika former, förnekar kardinaldygden att acceptera att det är med Guds nåd man blir räddad och inte av mänsklig vilja. Den asketiske munken och reformatören Pelagius (cirka 354-cirka 420/440), höll fast vid att människan genom viljestyrka kunde bli oskyldig till ondska och därmed bli god. Denne munk deklarerades som heretisk av den romerska katolska kyrkan.

Oavsett vad kristen teologi säger kan vi ana det grekiska begreppet "hybris" i idén att vi kan bli gudalika och goda utan att referera till Gud eller gudarna. Zeus skulle inte ha gillat det och hade så gott som säkerligen utdelat ett straff.

Om detta verkar avlägset, låt oss ta ett färskare exempel: marxismen och dess avkomma kommunismen. Det anses ofta att kommunismen är en religion, men en religion utan Gud. Och det är ett perfekt exempel på att sekulariseringen är Babels torn. Dess drivkraft kan sammanfattas med ett enda ord: utveckling.

Kommunismen stipulerar att vi inte behöver Gud; vi kan skapa våra egna värdesystem, vår egen moral, våra egna syften. Den här åtskillnaden från Gud eller gudarna har infekterat vår kultur ända sedan 1800-talet.

Den marxistiska utvecklingen är det klasslösa samhället som måste ske: en ren utopi och mänsklig perfektion. Rent falsk och rationalistisk myt.

Socialismen speglar förstås – eller apar kanske efter – den här typen av marxistiskt tänkande, liksom "progressiv liberalism" i våra dagar. Filosofen John Gray sade: "Det är slående hur nära marknaden liberal filosofi som stödjer globaliseringen ligger marxism. Båda är i grund och botten sekulära religioner, där det eskatologiska och förhoppningarna och fantasierna om kristendomen ges en upplysningens twist.”

De är alla engagerade i att bygga den perfekta världen, men utan någon referens till Gud eller gudarna: ett äkta Babels torn.

En metafor för idag

Essensen i alla västerländska samhällen kommer från "babel", som i etymologin i det hebreiska verbet balal; att blanda eller förvirra, och som vårt eget ord babbla verkar komma från. Det manifesterar sig som förvirring, fragmentering, polarisering, frånvaron av överenskomna värderingar och jaget som sin egen gud.

Tänk över det att det aldrig tidigare har varit så mycket överföring och så lite kommunikation, när vi solipsistiskt* talar till oss själva utan att någon lyssnar.

Alltmedan teknologin, vetenskapens tvilling, utlovar till och med mer utopi framöver: artificiell intelligens (AI), robotar, botemedel mot cancer, bosättningar på Mars, att leva i 150 eller 200 år och andra fantasier. Det verkar vara två sidor av ett mynt: å ena sidan fullständig fragmentering, vilket läggs fram jämte fantasin – den moderna myten – att alla kommer att få det bra eftersom vår teknologi kommer att rädda oss.

I slutet av 1800-talet publicerade L.L. Zamenhof den första boken om esperanto, ett artificiellt språk (som fortfarande talas av runt 2 miljoner människor som andraspråk i 115 länder) som ville övervinna Babels förbannelse – den förbannelse som hindrade människor från att göra det som Gud eller gudar kunde göra. Men detta språk visade sig vara uppgiften otillräcklig.

Det verkliga språket för att vända på Babels förbannelse skapades på 1900-talet och har nått sin blomstringstid under 2000-talet: det är förstås det digitala språket i våra datorer och mobiltelefoner och nästan alla saker – kylskåp, bilar, missiler, för att nämna några. Slutligen har mänskligheten hittat ett språk som alla människor förstår och som resultat kan de nå dramatiska framgångar när de bygger de nyaste och senaste Babels torn.

Det ligger en fara häri. Vi tror att vi kan övervinna Gud och underminera hans vilja för oss.

De sekulära tror förstås inte på Gud eller gudar, men till och med John Gray – en ateistisk filosof – sade: "Sekulärt tänkande har blivit en tro på utveckling som är längre bort från livets grundläggande fakta än någon religiös myt."

Med andra ord, att bygga Babels torn är ytterligare ett exempel på ett enormt misstag som kommer få ödesdigra konsekvenser. Som Ayn Rand uttryckte det: "Vi kan undvika verkligheten, men vi kan inte undvika konsekvenserna av verkligheten.” Det skaver lite: den moderna drömmen om utveckling är just bara det – en dröm, en fantasi, en falsk myt som måste rekonstrueras för vad den är.

Babels torn är å andra sidan en bestående myt som talar sanning. Och om vi från detta önskar finna en lösning på vårt nuvarande dödläge, behöver vi inte gå längre än till botten av problemet: "fakta" som ett substitut för "sanning".

När människor, när kulturer börjar värdera sanning så kommer fakta återgå till sin rätta plats och de farliga, utopiska fantasierna kommer att dra sig tillbaka. Så låt oss titta på de traditionella myterna med nya ögon, nya hjärtan och nya sinnen, och låt oss omfamna dess sanningar.

*Termen solipsism är ståndpunkten att man bara kan vara säker på att ens egna upplevelser existerar; all materia och alla andra varelser i världen skulle enbart kunna vara en del av den egna livsupplevelsen.

James Sale är affärsman, författare och poet, och har skrivit fler än 40 böcker om management och utbildning.

Åsikterna som uttrycks i den här artikeln är författarens egna och speglar inte nödvändigtvis Epoch Times åsikter.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.