Åsikterna som uttrycks i artikeln är författarens egna och speglar inte nödvändigtvis Epoch Times åsikter.

I år är det 100 år sedan Versaillesfreden som formellt satte punkt för första världskriget, det blodbad som tog miljontals liv, bröt ned stormakter och skapade fascismens och kommunismens ondskefulla verkligheter.

Detta krig var också en katalysator för de lågor som redan börjat gnaga på västerländsk kultur.

Om politiken är nedströms från kulturen så är kulturen nedströms från filosofin. Sedan upplysningstiden har filosofin, en gång betraktad som teologins tjänarinna, övergivit sin drottning för att göra anspråk på sin egen tron. I mitten av 1800-talet hävdade filosofen Ludwig Feuerbach att den kristna guden var en illusion. Och. Filosofen Karl Marx förespråkade aktivt ateism med argumentet att religion "är ett opium för folket". Ungefär samtidigt proklamerade galningen i Friedrich Nietzsches "Den glada vetenskapen" att "Gud är död", även om få minns att uttalandet avslutades med "Och vi dödade honom!"

Vid första världskrigets utbrott var nästan all filosofi sekulär. Efter krigets förödelse och blodbad upplevde den västerländska kulturen radikala förändringar knutna till modern filosofi, ett lopp som vi fortfarande springer med andan i halsen utan någon mållinje i sikte.

Nära slutet i "This Side of Paradise" (svensk översättning saknas) från 1920 skriver F Scott Fitzgerald: "Här var en ny generation... uppväxt fann den alla gudar döda, alla krig utkämpade, all tro på människan omskakad...(fritt översatt)". Hans ord kan så gott som något tjäna som en epitaf över den gamla kulturen och dess konster.

Den trasiga bron mellan himmel och jord

Denna uppdelning mellan konst och religion var ny. I tusentals år, i Europa och hela världen, hade konst fungerat som en bro mellan himmel och jord. Alla stora epos i den västerländska litteraturen, från Homeros "Illiaden" till Miltons "Det förlorade paradiset" gjorde denna koppling. Shakespeares pjäser, John Donnes dikter, Tolstoys verk, Michelangelos målningar och skulpturer, Bachs musik: Dessa, och många fler, verkade inte bara i hantverkets, uppdragsgivarens och publikens tjänst utan hyllade även det gudomliga.

Sedan 1919 har alla konstformer – dans, musik, måleri, skulptur, teater och litteratur – övergett religiös tro. Vi ser istället desillusionerad konst, och i många fall en ny primitivism som blev det som vissa skulle kalla barbarism. Här är bara ett litet exempel: Googla "musik från 1800-talet" och jämför dagens populärmusik med våra förfäders – "Take Me Out to the Ball Game", "You're a Grand Old Flag" – med Eminems "Lose Yourself" eller Linkin Parks "In the End".

Frånvaron av det gudomliga blir ibland löjlig i modern litteratur. Låt mig återigen ge ett exempel: i Larry McMurtrys roman "Den långa färden", en välberättad historia om två män som driver en stor boskapshjord från Texas till Montana, möter vi dussintals karaktärer: cowboyer, laglösa, sheriffer, dansöser och ranchägare. Bara i förbigående i denna 864-sidiga roman nämner någon av dessa män och kvinnor guds vägar, diskuterar dem än mindre – en frånvaro som är högst osannolik med tanke på tid och plats.

I många fall lämnar modern och postmodern desillusionerad litteratur efter sig en bitter smak hos läsarna. Jag undervisade avancerade litteraturkurser för elever som hade hemundervisning. Dessa yngre och äldre studenter var smarta, de var bra på att skriva och älskade att läsa. Under en klassrumsdiskussion om Hemingways "Och solen hade sin gång" räckte en elev upp handen och frågade: "Mr Minick, varför är så många av böckerna och dikterna vi läser så pessimistiska?"

Hans fråga fick mig att stanna upp. Jag är rätt säker på att jag hasplade fram ett svar, men vad jag än sade så är jag säker på att jag inte svarade på hans fråga.

Verken han refererade till inkluderade inte Geoffrey Chaucer eller Jane Austen eller ens Fjodor Dostojevskij. Han avsåg 1900-talets författare som Ernest Hemingway, F Scott Fitzgerald, William Faulkner och Corman McCarthy, alla på listan i läroplanen.

Denna elev hade pekat på något viktigt. 1900-talsförfattarnas verk som nu ses som litterära mästerverk har en överväldigande frånvaro av det gudomliga och har en dyster syn på mänskligheten.

I "A Soldier of the Great War" (svensk översättning saknas) tar författaren Mark Helprin upp en anledning till denna brist på tro som finns hos så många av våra konstnärer och i kulturen över lag. En äldre estetikprofessor talar med en ung maskinist. Den unge mannen ställer en fråga till professorn:

"Du tror på Gud, eller hur?"
"Ja."
"Hur kan du? Vad har Han nånsin gjort för dig?"
"Poängen är inte vad Han gjorde eller inte gjorde för mig. Han har faktiskt gjort en hel del, men för somliga har Han gjort mycket mindre än ingenting. Dessutom, det handlar inte om att tro på Gud eller inte tro på Honom. Det är inte ett argument."
"Även om jag brukade argumentera för det," sade den gamla mannen, "även med mig själv när jag var yngre. Hans existens är inte en fråga om argument, utan om uppfattning. Antingen uppfattar man gud eller så gör man det inte."
(Fritt översatt)

Många moderna människor, inräknat konstnärer, uppfattar inte gud. Detta misslyckande leder till andra missuppfattningar: man misstar fulhet för skönhet, faller för lögner snarare än att omfamna sanning och ersätter gud med en massa falska gudar, inklusive den groteska tron på att människorna själva kan bli gudar. Dessa falska vägar leder i sin tur till att vi blir olyckliga, till ironin i att bli välsignad med så många materiella ägodelar som våra förfäders inte kunnat föreställa sig, samtidigt som vi upplever en ångest som också var otänkbar för de flesta av dem.

Gräs som skjuter upp genom trottoaren

Och ändå, liksom ostyrigt gräs skjuter upp genom trottoaren figurerar religiös tro och gud i en del författares verk de sista hundra åren. G K Chesterton, Evelyn Waugh, Sigrid Undset, J R R Tolkien, T S Eliot, Flannery O'Connor, Walker Percy, Marilynne Robinson: Dessa och andra tar in andliga och religiösa perspektiv i sina romaner och dikter.

Ibland måste vi också leta efter tecken på denna tro. I Graham Greenes "Slutet på historien" blir exempelvis författaren och ateisten Maurice Bendix kär i en gifta kvinna, Sarah Miles. Under blitzen i London gör en bomb Maurice medvetslös, och Sarah ber och lovar att hon ska lämna Bendrix om gud låter honom leva. Utan vetskap om varför han övergavs av kvinnan han älskar blir Bendrix galet svartsjuk och tror först att Sarah träffar en annan man, och sedan, när han förstår anledningen till separationen, tycker han att hennes ed till gud är absurd.

I slutet av denna berättelse hör vi hur Bendrix rasar en sista gång mot gud, men den här gången är det en subtil skillnad. I hela boken refereras till gud som "han" med små bokstäver. I de sista paragraferna blir "han" istället "Han", vilket indikerar att Bendrix började uppfatta gud även om han kanske inte älskade honom.

Dessa författare fortsätter att bugga, eller åtminstone föreställa sig, bron som kopplar ihop det jordiska med det himmelska. Det är de som ger oss hopp i en trasig värld. Uppfyllda av det gudomliga, av ett väsen större än självet, fungerar deras ord som en mur mott förtvivlan och hjälper oss att bli mer mänskliga.

Jeff Minick har fyra barn och en växande skara barnbarn. I 20 år undervisade han i historia, litteratur och latin på seminarium för elever med hemundervisning i Asheville, North Carolina i USA. Idag lever och skriver i Front Royal, Virginia. Du kan följa hans blogg på JeffMinick.com. 

Hjälp oss att driva tidningen vidare! 
En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.