Guide till klassikerna: Homeros ”Iliaden”
“Akilles triumf”, 1892, Franz Matsch. Akilles drar Hektors kropp runt Troja. Detalj från en panoramafresk i Achilleion. Foto: Public Domain


Homeros ”Iliaden” anses vara Europas första och kanske främsta litterära verk. Den berättar historien om staden Troja och kriget som utspelade sig där. ”Iliaden” har fått sitt namn efter Trojas forna namn ”Ilios”, beläget i nuvarande Turkiet. Denna historia hade en central plats i den grekiska mytologin.

Dikten omfattar en mycket kort period under det trojanska krigets tionde år. Ibland förbigår detta den moderna läsaren, som förväntar sig hela Trojas historia (som exempelvis i Wolfgang Petersens film ”Troy” från 2004). Men Homeros och andra tidiga episka poeter förlade sina narrativ till särskilda perioder i kriget, såsom dess rötter, centrala strider, en stads fall eller när soldaterna återvände till Grekland. Homeros och andra tidiga poeter kunde av allt att döma förlita sig på att läsarna redan hade stor kunskap om det Trojanska kriget.

Detalj på en vas: Akilles vårdar Patroklos som sårats av en pil. Upphovsman är krukmakaren Sosias, ca 500 f Kr i den etruskiska staden Vulci. Akhilleus Patroklos Antikensammlung Berlin. Foto: Public Domain

Den centrala figuren i ”Iliaden” är Akilles, son till Peleus (en dödlig aristokrat) och Thetis (en havsnymf). Han kommer från norra Grekland och är därför något av en outsider, eftersom de flesta av prinsarna i dikten kommer söderifrån. Akilles är ung och tanklös, en framstående krigare men inte så diplomatisk. När han hamnar i bråk med Agamemnon, den grekiska prinsen som ledde kriget, och förlorar sin tillfångatagna prinsessa Briseis till honom, vägrar han att kriga mer och stannar kvar i sitt läger.

Han stannar där större delen av dikten, ända tills hans vän Patroklos dödas. Då återvänder han och exploderar på slagfältet, dödar den trojanska hjälten Hektor som hade dödat Patrokolos, lemlästar honom.

”Iliaden” slutar med att Hektors gamla far, Priamos, begär Hektors kropp tillbaka. Mitt i mörka natten beger sig Priamos till Akilles läger för att ta tillbaka sonens kropp. Det är värt att notera att Trojas fall, via den berömda trojanska hästen, inte alls beskrivs i ”Iliaden”, även om det har skrivits om i många andra dikter.

De olympiska gudarna observerar allt detta, de är både aktörer och publik i ”Iliaden”. Olympierna är oense om Trojas öde, precis som människorna: i ”Iliaden” är det trojanska kriget en kosmisk konflikt, inte bara ett krig mellan greker och ickegreker på människans nivå. Olyckligtvis, för Troja, är gudarna på grekernas sida. Framförallt Hera (gudarnas drottning), Athena (visdomens och krigets gudinna) och Poseidon (gud över hav och land) är en mycket starkare kraft än de gudomar som stöttade Troja, av vilka Apollon (gud av bågskytte och fjärran land) är huvudfiguren.

Homeros många ansikten

”Iliaden” är bara ett av diktverken om trojanska kriget, men många andra har inte överlevt. Verket har en sådan kvalitet och ett sådant djup att det har fått en speciell plats i antiken, och antagligen är det därför det har överlevt.

Vi vet i stort sett ingenting om Homeros eller huruvida det är han som skrev även ”Odysséen”, som beskriver hur Odysseus reser tillbaka från trojanska kriget till ön Ithaca. ”Iliaden” sattes troligen ihop runt 700 f Kr, eller aningen senare, antagligen av en framstående poet som var bra på muntlig komposition (det vill säga Homeros). Traditionen med muntlig komposition sträcker sig troligen tillbaka flera hundra år före ”Iliaden”.

Tidig episk poesi kan vara ett sätt att bevara det kulturella minnet av stora konflikter. Enligt historia och arkeologi kan det ha inträffat ett trojanskt krig runt 1300-1200 f Kr (vid Hissarlik i västra Turkiet), även om det inte är troligt att det är detta krig som Homeros åsyftar.

“Iliaden” en passage ur bok VIII i ett grekiskt manuskrift. Foto: Public Domain

”Iliaden” skrevs som en sammanhängande dikt. I dess nuvarande arrangemang (troligen skapat efter att biblioteket i Alexandria grundades runt 280 f Kr) är den indelad i 24 böcker som motsvarar de 24 bokstäverna i det grekiska alfabetet.

Den är skriven på ett versmått kallat daktylisk hexameter, som var vanligt i antikens episka dikter (det användes exempelvis ”Odysséen” och det romerska nationaleposet ”Aeneiden” av Vergilius). I ”Odysséen” sjunger barden Demodocus på beställning om den trojanska trähästen, i en aristokratisk kontext, och ger en inblick i hur Homeros kan ha levat.

Språket i ”Iliaden” är en blandning av olika lokala dialekter, vilket betyder att den inte hör till någon specifik antik stad som de flesta andra grekiska texterna gör. Därför fick den stark genklang i hela den grekiska världen, och ses ofta som en panhellenistisk dikt som tillhör alla greker. Grekernas attack mot Troja var kollektiv, med styrkor från hela den grekiska världen. Panhellenismen är därför central i ”Iliaden”.

Död och krig

En central idé i ”Iliaden” är dödens oundviklighet (liksom i det tidigare ”Gilgamesheposet”). Frågan om liv och död blir än mer gripande i och med att krigets offer vanligen var unga. Akilles är ungdomlig och orubblig, och hans mor var en gudinna, men även han måste dö. Han fick ett val: ett långt liv utan heroisk glans, eller ett kort och ärofyllt liv i krig. Att han valde det senare gör honom till hjälte, och ger honom en slags odödlighet. Men även de övriga krigarna, inräknat den trojanska hjälten Hektor, förbereder sig på att dö unga.

Den arkeologiska utgrävningen av Troja i västra Turkiet.  Foto: Jorge Láscar, CC BY 4.0

Gudarna å andra sidan behöver inte oroa sig för att dö. Men de kan påverkas av döden. Zeus son Sarpendon dör i ”Iliaden” och Thetis måste hantera sonen Akilles nära förestående död. När han dött kommer hon att leva i evig sorg. Odödligheten i grekisk mytologi kan vara en tveeggad välsignelse.

”Iliaden” har också mycket att säga om krig. Det är grekerna som gör hemska saker med trojanerna i det trojanska kriget. Akilles offrar en människa i ”Iliaden” och lemlästar Hektors kropp, och i andra dikter beskrivs andra fasor.

I tidiga grekiska källor beskrivs folkmord på trojaner, och grekiska poeter utforskade några av människans mörkaste impulser i krigsföring. I ”Iliadens” sista kapitel reflekterar Akilles och Pruam, under ett intensivt ögonblick, över människans öde och hur människor behandlar varandra.

Postskriptum och plagiat

Det sades ofta att ”Iliaden” var en slags ”grekernas bibel” på så vis att den fick ett minst sagt extraordinärt mottagande såväl inom som bortom den grekiska världen. Homeros ingick i den grekiska utbildningen, formellt eller informellt.

Antikens författare efter Homeros, även stränga historiker som Thukydides runt 400 f Kr, såg ”Iliaden” som ett historiskt dokument. Likaledes ska Alexander den store (356-323 f Kr) ha aspirerat till att bli den ”nya Akilles”. Plutarchos berättar historien om hur Alexander sov med en dolk och Homeros ”Iliaden” under kudden. I detta specifika exemplar av boken har Alexanders tidigare lärare, filosofen Aristoteles gjort anteckningar. Man kan föreställa sig hur mycket den hade varit värd idag om den hade överlevt.

En samling översättningar och utgåvor av "Iliaden" på engelska. Foto: Pete Unseth/ CC BY-SA 4.0

I det romerska kejsardömet fick poeten Vergilius (70-19 f Kr) i uppgift att skriva en episk dikt om Roms ursprung i Trojas aska. Hans dikt ”Aeneiden” (efter Aeneas, en av Roms trojanska grundare) skrevs på latin, men förlitar sig starkt på Homeros ”Iliaden” och ”Odysséen”.

Jag tror att Vergilius kunde Homeros utantill, och att han antagligen blev kritiserad hela livet för att han lutade sig så tungt mot Homeros. Men han ska ha svarat på kritiken med att ”det är lättare att stjäla Herakles klubba än att stjäla en rad från Homeros”. Detta svar, sant eller ej, visar hur förtrollad man var av ”Iliaden” under antiken, och alltsedan dess.

Chris Mackie är lärare i grekiska vid La Trobe University i Melbourne, Australien. Denna artikel publicerades ursprungligen i The Conversation.