I ekonominyheterna på tv och på dagspressens ekonomisidor beskrivs inflationen som något självklart som inte behöver förklaras. Men hur mäts inflationen? Varför mäts den? Och har vi blivit rikare eller fattigare de senaste 30 åren? Jag nämnde i min förra artikel att förr i tiden betydde inflation penningmängdsökning, vilket var ett tydligt definierat mått.

Men prisinflation, i meningen den allmänna prisnivån i en ekonomi, kan inte bli någon exakt vetenskap, även om vi förleds att tro det genom medierapporteringen.

Det vanligaste måttet på prisinflation är konsumentprisindex, KPI, som Statistiska centralbyrån (SCB) beräknar. På uppdrag av Riksbanken beräknar SCB också KPIF som är KPI med fast ränta (mer om den senare) samt sju alternativa mått av KPIF som de menar mäter underliggande inflation: KPIF exklusive energi, KPIF exklusive energi och färskvaror, KPIFPC, KPIFPV, Trim1, Trim85 och UND24. Dessa ger ett spann på prisinflationen på någon eller några procentenheter. Vi behöver inte gå in på detaljerna i dessa mått men det indikerar att Riksbanken och SCB själva är medvetna om att prisinflation inte går att definiera exakt och därmed inte heller går att mäta exakt. Detta framgår dock inte i medierapporteringen där ”inflationen” redovisas som en siffra med en decimals noggrannhet. I själva verket skulle alla vi konsumenter egentligen behöva vårt individuella prisinflationsmått eftersom vi har individuella konsumtionsmönster som dessutom varierar över tid.