Högskolelärare: ”Respekt i skolorna har stor betydelse”
Många betyg visar nu på gott uppförande snarare än på goda kunskaper.


Att respektera andra är nyckeln till social harmoni och en fungerande demokrati. Det är en koll på egensinnighet och själviskhet, eftersom respekt handlar om att förstå att även andra har rättigheter och känslor. Respekt innebär också att vår egen strävan efter lycka inte ger oss rätten att trampa på andras rättigheter.

Respekt är en huvudingrediens i den viktigaste regeln för socialt uppförande; den Gyllene regeln, som föreskriver att vi behandlar andra så som vi själva vill bli behandlade.

En av de viktigaste institutionerna för att lära ut respektfullt uppförande har varit skolsystemet. Lärarna i grundskolan disciplinerar eleverna. Förutom att lära ut det grundläggande som att läsa, skriva och räkna har lärarna krävt att eleverna lär sig respekt. Det handlar om respekt för läraren, för sina klasskompisar, för samhällsordningen och för kunskap.

Respekt för lärares auktoritet

Eleverna fick lära sig i skolan att vad de ville och skulle föredra inte kom främst. De fick lära sig att andras behov och önskningar också förtjänar att respekteras. Lärare tillämpade den viktiga lärdomen att samarbete mellan människor kräver en viss grad av ordning för att undvika att alla gör precis vad de vill, när de känner för det.

De av oss som har varit yrkesverksamma som lärare länge har med förskräckelse sett en trend över flera årtionden där många klassrum tömts på respekt. När jag var barn på 50-60-talet respekterade vi lärarnas auktoritet, oavsett om vi gillade dem eller inte.

Det främsta skälet till att vi gjorde det var att om det blev problem i skolan och våra föräldrar upptäckte det så skulle vi få värre straff hemma än i skolan.

De senaste årtiondena har allt fler föräldrar tagit parti för sina barn gentemot lärarna. Det här stötte jag på första gången när jag arbetade som vikarie i skolor i stadskärnan på 70-talet. Många elever där satte sig öppet upp mot lärarna och vägrade att göra tilldelade uppgifter. Det här gjorde de med föräldrarnas fulla vetskap och stöd.

I en särskild högstadieskola fungerade det så illa att de hade murat igen fönstren för att undvika att de slogs sönder igen, och elever rev ur sidor ur läroböckerna för att undvika att göra sina uppgifter. Jag frågade en vän som var anställd där om vad han tyckte var ”en bra dag”. Han svarade: ”När ingen blir skadad”.

Respekt för lärare, klasskompisar och lärandeprocessen var nästintill obefintlig. Resultatet var att den här skolan, liksom många andra där jag undervisade, knappt var någonting mer än en dyr, skattefinansierad barnvakt.

Respekt för lärare, klasskompisar och lärandeprocessen var nästintill obefintlig. Resultatet var att den här skolan, liksom många andra där jag undervisade, knappt var någonting mer än en dyr, skattefinansierad barnvakt – en förvaringsplats för att hålla barnen borta från föräldrarna och borta från gatorna i sju eller åtta timmar per dag.

En särskilt sorglig aspekt med de här nedbrutna skolorna där respekten inte längre finns är att det finns föräldrar som verkligen vill att deras barn ska få vara i en anständig, fungerande skola. De vill att de ska få den utbildning de behöver för att vara förberedda för de ekonomiska möjligheter som samhället erbjuder.

Respekten för lärare har sjunkit lågt även i skolor som inte ligger i städerna. Istället för att stötta lärare som kräver en viss nivå av uppförande, ansträngning och prestation från eleverna så tänker många föräldrar ”Hur vågar ni lärare straffa, tillrättavisa eller till och med ge mitt barn ett C!”

Minsta motståndets väg

Istället för att stå emot trycket från föräldrarna att ha överseende med dåligt uppförande och att acceptera medelmåttighet så väljer många lärare det minsta motståndets väg och sänker istället standarden. Genom att göra så ringaktar de sina elever och själva utbildningen.

Många av oss universitetslärare har mött upprörda elever som har klagat på att vi har vågat ge dem ett lägre betyg än A på en uppsats, med ursäkten att de alltid har fått A tidigare.

De verkar vara omedvetna om att en uppsats som saknar en bra diskussion, som är dåligt upplagd och är full av grammatiska fel, kommaterings- och satsfel inte kan få ett A om det ska finnas något värde i betygen.

Problemet med dålig skrivförmåga är inte studenternas fel utan de lärare de har haft tidigare, som tyckte att det var enklare att ge ett A till elever som gjorde klart uppgifterna i tid och uppförde sig i klassrummet. Med andra ord speglar många betyg nu gott uppförande istället för goda kunskaper.

De här studenterna går ut från högskolorna med uppblåsta egon efter att ha växt upp med belöningar för deras deltagande och efter att ha fått höra att deras arbete var bra när det ofta inte var det.

Konsekvenserna av att inte respektera de unga tillräckligt för att uppriktigt berätta för dem om bristerna i deras arbete är allvarliga. De här studenterna går ut från högskolorna med uppblåsta egon efter att ha växt upp med belöningar för deras deltagande och efter att ha fått höra att deras arbete var bra när det ofta inte var det.

Saknar ödmjukhet

Studenter kräver ”säkra områden” för att skydda sig från idéer som utmanar deras enkla (och ofta felaktiga) antaganden. Istället för att lära sig hur man engagerar sig i systematiska, väl underbyggda och respektfulla dialoger så kräver de förbud mot idéer som de inte håller med om.

Istället för att lära sig hur man engagerar sig i systematiska, väl underbyggda och respektfulla dialoger så kräver de förbud mot idéer som de inte håller med om.

Alltför många högskolestudenter har en stark känsla av självrättfärdigande och moralisk överhöghet på grund av att ingen lärare respekterade dem tillräckligt mycket för att peka ut hur mycket de fortfarande hade kvar att lära. De tror att de har alla svar. De agerar som om de vore den första generationen som har en längtan efter att göra världen bättre och har tagit till sig felaktiga lösningar som socialism. (Det säger jag som en före detta socialist.)

Genom att tillåta att respekten – respekt för lärare, auktoriteter, ordning och å ena sidan den som sitter bredvid och å andra sidan sanning, historia och kunskapens komplexitet – går förlorad i skolorna har samhället sått vad som nu får skördas.

Kan vi återställa respekten till dess forna status? Det vet jag inte om vi kan, men för våra barns skull och för samhället måste vi försöka.

Mark Hendrickson är biträdande professor i ekonomi vid Grove City College, USA. Han är författare till flera böcker, bland annat “The Big Picture: The Science, Politics, and Economics of Climate Change.”