Det moraliska sinnet, eller samvetet, är en lika stor del av människan som hans ben eller arm. Det har givits till alla människor i större eller mindre utsträckning.
- Thomas Jefferson, i ett brev till Peter Carr, 10 augusti 1787
Vid första anblicken kan fantasi eller föreställningsförmåga inte verka ha någonting alls att göra med moral. Vi kopplar det oftare till kreativa eller artistiska ansträngningar, dagdrömmande, barn som leker låtsaslekar, eller till och med att inte vara i kontakt med verkligheten. Men mer grundläggande är det förmågan att skapa en bild för sitt inre öga.
Aristoteles separerar fantasin från sinnet och vår perception, och identifierar det som ”det i dygden ur vilken en bild uppstår i oss”.
Det kan verka trivialt, men det är en grundläggande del av mänsklig erfarenhet, kunskap och insikt. Jim Davies, professor vid Institutet för Kognitiv Vetenskap vid Carleton University i Ottawa skriver: ”Det är mycket möjligt att fantasi är en unik, mänsklig förmåga. I princip gör den det möjligt för oss att utforska idéer om saker som inte finns i miljön där vi är, eller som kanske inte ens är verkliga. Till exempel kan man föreställa sig en kopp kaffe som man såg dagen innan, eller så kan man tänka sig ett rymdskepp som kommer in i jordens omlopp."
Nyckeln är att det man föreställer sig skapas inifrån, istället för att det uppfattas baserat på något som kommer utifrån.
- Jim Davies, professor
”Nyckeln är att det man föreställer sig skapas inifrån, istället för att det uppfattas baserat på något som kommer utifrån.”
Så hur är föreställningsförmåga kopplat till moral?
Enligt Aristoteles kan våra fantasier ”motivera och vägleda handlingar”.
Ett exempel på den fysiska nivån är olympiska idrottare som tillämpar bildspråk i sin träning. De ser mycket påtagliga förbättringar i sina prestationer.
När det handlar om val utifrån moral så är de bilder vi föreställer oss även våra guider.
I ”Books That Build Character” (ungefär böcker som bygger karaktär) skriver William Kilpatrick och Gregory och Suzanne M. Wolfe: ”Föreställningsförmågan är en av nycklarna till dygd. Det räcker inte att veta vad som är rätt, det krävs också en önskan att göra rätt. Den önskan styrs i sin tur till stor del av föreställningsförmågan.”
”Teoretiskt sett borde förnuftet styra våra moraliska val, men i praktiken är det i större utsträckning föreställningsförmågan som avgör. Det är alltför ofta som förnuftet underkastar sig det som vår föreställningsförmåga redan har bestämt”.
Så hur utbildar vi vår föreställningsförmåga att göra rätt val?
Platon sade att vi genom att låta våra barn ta del av rätt sorters berättelser, musik och konst kan hjälpa barnet att ”förälska sig i dygden och avsky det onda”.
Det är mycket viktigt att föräldrar och lärare är bra moraliska förebilder, skriver barnterapeuten Henning Köhler i sin bok ”Working With Anxious, Nervous, and Depressed Children” (ungefär att arbeta med barn som är nervösa, har ångest och depression). Det är särskilt sant för mycket unga barn som ännu inte förstår berättelser och konst.
”När ett barn får uppleva godhet, i form av kärlek i ord och handling hos andra, reagerar någonting i barnet med en djup tillfredsställelse och den här reaktionen, fortfarande rätt odefinierad, är lite ´utbildad´”, skriver Köhler.
För äldre barn blir berättelser mycket viktiga källor till moralisk utbildning eftersom de kan visa barnet en vidare uppsättning hjältar och dygder.
Köhler skriver: ”Titta bara på hur ögonen lyser hos barn som lyssnar när någon berättar legenden om den gode Roland eller om Sankt Nicholas, eller berättelser där ”den goda personen” får hjältestatus. Titta på hur elever i lågstadieåldern reagerar med stolthet och glädje när deras föräldrar gör ”goda gärningar”. När föräldrarna istället gör någonting dåligt så ger det inte de reaktionerna.”
Kilpatrick och Wolfe ger fyra skäl till att berättelser är viktiga för den moraliska uppbyggnaden:
”Det första skälet är att berättelser kan skapa en känslomässig koppling till godhet, en önskan att göra det rätta.”
”Det andra är att berättelser ger en mängd goda exempel, sådana exempel som ett barn sällan får i sin dagliga miljö.”
Berättelser gör de yngre bekanta med den uppförandekod de behöver känna till.
”Det tredje är att berättelser gör de yngre bekanta med den uppförandekod de behöver känna till.”
”Det fjärde är att berättelser hjälper till att göra livet förståeligt, de hjälper oss att göra berättelser av våra egna liv. Och om den här betydelsen inte fås vid tidig ålder och tillämpas medan vi växer upp, så finns helt enkelt inte den moraliska uppbyggnaden.”
Böcker kontra TV
Författarna ger tre anledningar till att böcker vinner över TV som moralisk vägvisare.
Först och främst saknar innehållet i filmerna och TV-programmen ofta moralisk substans som är värd att ta efter.
”TV serverar allt mer meningslösa konflikter som de, oftare än inte, löser genom våld”, skriver författarna.
”Just på grund av att vi står utanför kan de våldsamma scenerna inte skada oss, de kan bara ge oss ett minskande antal känslomässiga omskakningar. Samma syndrom påverkar framställningen av romantisk kärlek och sexualitet. I frånvaron av verkliga, trovärda relationer på skärmen blir sex det enda sättet som karaktärerna kommer varandra nära på.”
Dessutom får vi färdiga bilder från TV:n, som inte kräver att vi använder vår föreställningsförmåga.
”Som medium gör TV:n lite eller ingenting för att utveckla föreställningsförmågan. Istället för att dra in oss i en berättelse i form av en bok, tvingar TV:n oss att förbli åskådare på sidan av händelserna.”
Barn upprepar ofta vad de ser eller hör på TV, men det är mer hypnotiskt än instruerande. Forskning om hjärnans utveckling visar att TV-tittande under de första åren i livet förändrar hjärnans utveckling och kan göra det svårare för barn att utveckla minne och abstrakt tänkande, det vill säga föreställningsförmåga.
”De sånger, berättelser och bilder som spelar i sinnet på unga människor är mer och mer det som läggs dit av underhållningsindustrin. Om du tvivlar på bildernas kraft, ta några minuter och se vilken hypnotiserande effekt TV och MTV har på ungdomar”, skriver de.
Köhler säger: ”Stäng av TV:n. Den är en av de värsta fienden till hälsosam efterhärmning”.
Han förklarar att efterhärmning är viktigt eftersom det är det första steget mot att utveckla viljan och är i sig själv en föreställande och kreativ process. Anledningen är att för att efterhärma omvandlar barn det de möter i världen omkring dem. Först tar de in stimulans utifrån via sinnena, och sedan omskapar de det genom sina handlingar.
Köhler rekommenderar att barn som inte kan koncentrera sig får hålla på med härmande lekar som ett terapeutiskt verktyg: ”Jag kan försäkra er att utifrån många års erfarenhet som verksam med att läka och utbilda människor, att det finns en slående koppling mellan rastlöshet och dålig koncentration hos barn som, oavsett anledning, har gjort för lite efterhärmning under sina första fyra eller fem år."
”I fallet med de här rastlösa, nervösa barnen består terapin i att utsätta dem för en intensiv kurs i efterhärmning som omfattar pantomim, recitation, rytmiska aktiviteter, att härma alla möjliga ljud och andra saker… På det viset bereder man gradvis barnets väg till ett djupare kreativt lekande, vilket behövs för att utveckla koncentration och för att kunna ta sitt ansvar i skolan.”
Bana väg för föreställningsförmågan
Så förutom att stänga av TV:n, hur kan föräldrar och pedagoger hjälpa barnen att bygga upp sin föreställningsförmåga? Det här är några förslag:
1. Pedagoger kan studera tillvägagångssättet inom Waldorfpedagogiken, en internationellt erkänd pedagogik som sätter föreställningsförmågan i centrum av lärandet. Pedagogiken har sitt ursprung i den österriska filosofen Rudolf Steiners (1861-1925) ibland esoteriska insikter.
Alla kanske inte är redo att gå in i den kristet baserade ”andliga vetenskapen” som ligger till grund för undervisningen i Waldorf, men lektionerna är inte uppenbart religiösa och undervisningsteknikerna har tillämpats i många andra skolor.
Genom att förstå barnens moraliska och psykologiska utveckling, oavsett om det är genom ett konventionellt eller ett Waldorfperspektiv kan det hjälpa dig som förälder att förstå hur ditt barns uppfattning av världen är fundamentalt olik din syn som vuxen.
Tillsammans med en förståelse av ditt barns temperament kan det här bespara er mycket smärta och huvudvärk. Det kan hjälpa er att skapa förväntningar som passar åldern och personligheten och att urskilja vad som kan vara en normal fas och vad som kan vara något att oroa sig över.
2. Skapa ett rent, städat utrymme där barn kan leka. Enkla, naturliga material ger mycket utrymme för att utveckla sin förmåga till fantasi. Se till att det finns nog tid för barnen att använda sin föreställningsförmåga.
3. Visa barnen godhet genom berättelser. Som nämnt ovan uppskattar barn i grundskolan berättelser om föräldrar som gör goda gärningar. I läroplanen för de tidiga åren i Waldorf finns många sagor, och grundskolebarn lär sig berättelser om inspirerande helgon och hjältar genom historien.
4. Låt barnen få uppleva skönhet genom musik och konst, så som Platon föreslog. Skönhet är så klart något som ligger i betraktarens öga, men Platon gav riktlinjen att bra musik är sådan som förnöjer alla människor oavsett utbildningsnivå. För yngre barn är det bra att börja med vaggvisor.
5. Sist men inte minst, försöka att vara ett gott exempel. Barn älskar sina föräldrar och tar efter dem. När de ser att ni strävar efter att göra rätt så kommer det att inspirera dem.
June Fakkert är hemmavarande tvåbarnsmamma och hälsoreporter för Epoch Times.
