Klassikerna är en resurs som hjälper vår kultur att överleva, säger historikern och läraren Jason Goetz.

Goetz har gett ut en historiebok, och skriver nu på en andra. Med dem hoppas han kunna återuppliva gymnasieklassernas historielektioner och förbereda nästa generation. Detta är avgörande, anser han, eftersom utbildningsmodellen är förstörd.

I en polariserande politisk miljö oroar sig Goetz för att ungdomarna inte får tillräckliga historie- och samhällskunskaper. Ofta blir undervisningen bara datum och ytliga berättelser. En demokrati kräver dock utbildade röster som kan skilja på sanning och fiktion. Det är det här som en djupare förståelse av historien kan bidra till.

Historien och klassikerna förkroppsligar också västvärldens värderingar. Om undervisningen inte ger en djup kunskap om dessa så kommer eleverna att sakna socialt sammanhang, ett sätt att definiera sig själva och en källa till inspiration. Outbildade ungdomar blir lättare radikaliserade, tror Goetz.

– En gemensam historia stärker våra band till en gemensam kultur, säger han.

Återta historien

I gymnasieåldern fick Goetz Encyclopedia Britannicas bokserie ”Great Books of the Western World” av sin pappa, men det dröjde ända till högskolan innan han öppnade dem. Men då förälskade han sig i dem.

Han lånar den amerikanska filosofen Mortimer Adlers ord när han beskriver Great Books, dessa verk som har ”inspirerat tänkande människor” och med fördel kan läsas om och om igen. Särskilt historiker, eftersom historien är ”den fullständiga exposén av den mänskliga naturen”, säger han.

– Historien redogör för vad som har testats och vad som har lyckats och misslyckats. Den kan visa oss hur och varför människor såg vad de uppfattade som rättvisa [eller] orättvisa i samhället de levde i, och hur de reagerade på dessa iakttagelser. Om de uppfattade en orättvisa, accepterade de den, försökte de förändra den inifrån systemet eller sökte de gottgörelse utifrån?

Men mötet med historien bör inte komma från tredjehandskällor.

– Vill man förstå hur [de berörda] kände inför sin egen värld, kan man inte förlita sig till ord som skrivits hundratals eller i vissa fall tusentals år senare – som i fallet med våra läroböcker.

Nu för tiden introduceras man bara för ett fåtal klassiker. På högskolan kan eleverna erbjudas en eller två per termin, vilket ger den utexaminerade kunskaper om endast 8-16 sådana verk, och en ytlig kunskap om västerländska ideal och idéer.

Istället tilldelas de flesta elever fördummande textböcker.

– Ingen elev vill ta upp färglös bok på 1000 sidor. Han kommer att hitta något annat att göra med sin tid.

Goetz, som kallar sig själv för ”Great Books-killen”, har rustat sina egna böcker med nuvarande referenser och humor. De bygger på det förflutnas inspirerade tänkare för att göra historien levande. Genom det sex band långa verket ”Essays on the Classics!” kan eleverna få en gemensam kultur av att fokusera på den amerikanska historien och dess författare.

Dessa volymer skulle kunna kallas för de stora tänkarnas idéhistoria, säger Goetz.

Skärpa våra sinnen, se båda sidor

För att utbilda framtida väljare utforskar Goetzs andra bokserie ”Idols of History” Europas historia, och ”tjänar som historia färgad av idéer”, säger han.

Goetz för inte fram ”The Great Books” som ett evangelium; det förflutna kan inte rädda framtiden om vi tar historien som ett nominellt värde. Goetz tar istället historikern Samuel Rawson Gardiner som sitt exempel.

Gardiner, som betraktades som en förebild för exakt och noggrann forskning, skrev:

”Att vara måttfull, i någon ordentlig mening av ordet, kräver den största fantasiförmåga. Han som ska försonas med fientliga parter måste äga någonting mer än kärlek till fred och förakt mot extrema läror. Han måste ha en klar och medkännande förståelse av det som är bäst och ädlast på båda sidor.”

För att se båda sidor – att jämföra redogörelserna i the Great Books med filosofers och andra historikers gensvar på dessa texter, kan hjälpa oss att förstå historien, säger Goetz. Eleverna kan då leta reda på sanningen och utveckla ett kritiskt tänkande, skärpa sina sinnen och kunna avgöra vad som är sant och vad som är falskt.

Många elever läser till exempel Shakespeares historiska drama ”Rikard III” och tror därefter att denna kung var en föraktlig tyrann, som dödade sina två yngre brorsöner, förgrep sig på dottern till brodern och föregångaren Edward, och tog sig till makten genom list och slakt. Historien lyfter fram hans efterträdare Henrik VII, som ofta representeras som en ädel usurpator.

Det var i huvudsak Sir Thomas More som målade upp Rikard III som ond. Han beskrev honom som ”liten i formatet, sur som en citron, sned rygg, hans vänstra axel mycket högre än den högra [reds övers]” och att ”han var ondskan, vredgad, avundsjuk”. Shakespeare lånade från ”Holinshed’s Chronicles” (1577) som godtagit Mores beskrivning.

Två hundra år senare när Henriks familj, Tudor, hade förlorat sin makt för länge sedan, började historiker att omvärdera Rikard. Lord Horace Walpole (1717-1797) tittade på antagandena om Rikard och fann att många av dem inte kunde styrkas eller var ren smutskastning.

Goetz egen utvärdering visar att ”det finns en vit legend och en svart legend” kring Rikard III. Han jämför sedan varje brott som More tillskrev Rikard med Walpoles motbevis.

Gällande de två pojkarna finns det till exempel inga direkta bevis för att Rikard dödade dem, säger Goetz. Det kunde i själva verket lika gärna ha varit Henrik VII som dödade dem. More hävdar att ingen visste huruvida de levde eller var döda förrän efter Rikards död. Men den enda anledningen för Rikard att röja undan pojkarna skulle ha varit att de kunde dra till sig missnöjda adelsmän. Således vore det enda värdet i att döda dem att världen visste att de var döda. Ändå vet vi inte mer än att ”de saknades redan när Henrik tog tronen, och hade placerats i Towern – ett lyxigt kungligt residens, inte ett fängelse – före det”, säger Goetz.

När Goetz jämfört de två redogörelserna lägger han fram samtida bevis som underminerar More beskrivning: Det kvarlevor man hittade under en parkering i England 2012, och som man tror är Rikards, indikerar att hans kropp hade normala proportioner. Och Goetz använder statistik för att tillbakavisa påståendet om att det fanns ett utbrett motstånd mot Rikard.

Goetz tar också hänsyn till bevisen på Rikards goda egenskaper. Rikard såg positivt på dåtida engelska reformer, som att garantera fångars rätt till borgen, och att inte beslagta fastigheter som tillhörde personer misstänkta för brott innan de hade dömts eller friats. Rikard begränsade också censuren – vilket direkt motsäger Mores beskrivning, eftersom tyranner är beroende av åsiktsförtryck.

Troligen var More redogörelse ett försök att säkra Henrik VII:s rykte, eftersom smutskastningen av Rikards namn skulle berättiga att Henrik övertog tronen. Mores karriär tog inte heller stryk av det: Mores ”History of King Richard II” gavs ut någon gång mellan 1513 och 1518. 1518 tjänstgjorde tjänstemannen i Henrik VII:s råd och blev senare lordkansler.

Sist och kanske viktigast, Goetz visar andra historiker som olyckligtvis använt Mores beskrivning utan att bedöma det.

Alltså ger Goetz inte bara en mer balanserad bild av Rikard III – han visar också hur historien kan snedställas genom avsiktligt felaktiga fakta, vantolkningar, missbruk av språk, avsiktlig vaghet och så vidare, av dem som skriver historia.

På liknande sätt ser han på många invecklade historia händelser, och belyser faktiska inkonsekvenser för att kunna dra rimliga slutsatser – inräknat slutsatsen att det inte finns några bestämda svar. Sedan kan man använda samma metoder för att utvärdera vad dagens politiska och intellektuella ledare säger. Eleverna kommer att kunna se falska anklagelser för vad de är idag, och återkomma till historien med öppna ögon.

– Med häpnadsväckande få undantag har historiker diskuterat alla ledares karaktär och gärningar utan att komma fram till en enhällig dom. Än mer så när det kommer till samtida karaktärer som senare blir historiska, säger Goetz.

– De är därför studien av More och Walpole är så viktig, och vår läroplan i historia misslyckas: Den lär eleverna att bedöma historiska personer utifrån en enda vinkel och utan allvarligt djup eller komplexitet.

Om Jason Goetz, genom att jobba med gymnasieelever i USA, kan föra vidare Gardiners värderingar till ungdomar, och om de därigenom kan lära sig att se bortom fördomar och se det bra i den andra sidan, skulle landets politiska sår kanske börja läka.