I våra musikskolor pågår någonting som tål att funderas över. Kattjämmer och liknande kan plåga den närmaste omgivningen, men hur smärtsamt det än kan kännas väntar annat runt hörnet.

En musikrecension kan inte bli något annat än en reflektion. Tonerna, allt som utgjorde själva konserten, är det enda som recensenten inte kan erbjuda läsaren. Det liknar en bokmässa – det enda som inte kan ställas ut där på mässgolvet är det enda som gör en bok till en bok, nämligen bokens innehåll, dess ord, dess röst, ja, dess mening. När jag följer femåringen till musikskolans avslutningskonsert för höstterminen funderar jag på detta och på åldrandet. Åldrandet är en resa i sig själv. Ljuden tränger sig alltmer på, och det gäller att finna sig, söka försoning i larmet eller åtminstone se till att stänga dörren om sig ibland. Sinnesron blir helig. En kattmänniska skulle förmodligen hantera liknande ljud bättre. En liten fiol i händerna på en orädd ung entusiast på fem år är ingen lek. En fiol är förstås en sak, men 33 av dem?