För 50 år sedan, år 1973, kom den spanska filmen Bikupans ande. Den skildrar människor i ett samhälle med stora oroligheter – ett samhälle enkelt för samtidens europeér att känna igen sig i, men där det ändå går att förundras över att vi finns till.
När en abstrakt, men likväl påtaglig, verklighet kommer allt närmare människans konkreta och inre värld riskerar hon att förlora kontakten med den andliga världen. Det andliga, som syns här och nu, kräver sin tid och lyhördhet. Men den abstrakta verkligheten skapar ett sorl som gör det svårt att ge tid åt det långsamma och att lyssna till det tysta. Den abstrakta och stora världen kommer närmare, den dimper ner i brevlådan i form av en elräkning, den står prydligt på hyllan i form av en vara med höjt pris, den står i tidningen i form av en olycksbådande förutsägelse om framtiden.
Bikupans ande utspelar sig i Spanien runt år 1940. Det spanska inbördeskriget är slut och Francisco Franco har blivit diktator. Men livsvärlden för de två barnen vi får följa utgörs inte av dessa stora historiska skeenden. Barnen heter Ana och Isabel och bor i ett stort hus med sina föräldrar. Deras föräldrar är inne i sina egna världar; mamman skriver brev till en gammal kärlek och pappan dokumenterar sina bin. Flickorna umgås därför för det mesta med varandra, lekande i trädgården och vid närliggande fält.
