”Bara Gud kan förändra honom”. Detta var vad folk sade bakom min rygg. Jag var en tjuv, en tungt kriminell, en drogmissbrukare och en bortskämd slyngel. När de såg min förändring kunde de inte tro sina ögon.

Det här är historien om hur jag förändrade mitt liv – även om det såg ut som om jag var ett hopplöst fall.

För många människor skulle fängelset vara ett väckarklocka som signalerade att de var på fel spår i livet. För mig var fängelset ett träningsläger där jag kunde lära mig bli en bättre brottsling.

Första gången jag blev dömd till fängelse var jag bara 18 år gammal, efter att jag ertappats med att stjäla motorcyklar från mina grannar.

Mina föräldrar skämdes mycket över vad jag hade gjort, och min pappa insisterade på att jag skulle sitta bakom galler i hopp om att det skulle lära mig att välja rätt väg. De var förkrossade, men kände att de inte hade något annat val.

Rebell från ung ålder

När jag ser tillbaka så ser jag att mina dominerande karaktärsegenskaper, girighet och lathet, redan fanns där när jag var liten. Min mamma var ofta sjuk, så jag skickades iväg för att leva med mina morföräldrar. Min familj var ganska rik och välkänd i området, och jag fick mer pengar än kärlek och vägledning av mina föräldrar under min uppväxt. Jag var trotsig och kände mig märkvärdig och i andra klass hade jag börjat smyga ut på natten för att spela biljard. Jag gick hem när jag hade gjort av med alla mina pengar. Min mormor skällde på mig men jag brydde mig inte om det.

När jag gick i femman skickade min mormor tillbaka mig till mina föräldrar, då hon inte längre kunde hantera mitt upproriska och egensinniga beteende. Efter det var jag mestadels ensam, men jag fick allt jag ville ha – förutom den kärlek och uppmärksamhet jag verkligen behövde.

Mina föräldrar jobbade mycket, så istället för att ge mig tid så gav de mig pengar som kompensation. På den tiden fick jag mer än en genomsnittlig persons månadslön i fickpengar. Naturligtvis gick de pengarna snabbt åt.

I årskurs 8 levde jag ett liv som andra barn avundades. Jag spelade eller latade mig dag och natt och jag brydde mig inte om att gå i skolan. Jag manipulerade min mamma till att ge mig mer pengar, ibland upp till tio genomsnittliga månadslöner. När hon insåg att jag blev en bortskämd slyngel slutade hon ge mig vad jag ville ha, så jag började stjäla pengar hemma. När det inte räckte för mig började jag planera större saker.

Jag började stjäla motorcyklar från mina grannar och körde dem till en närliggande pantbank för att byta dem mot pengar. Båda mina föräldrar var  människor med prestige i samhället, så det var lätt för mig att komma undan med det ett tag. Senare blev jag fräckare och sålde det jag stulit till högre priser, och då greps jag. När jag var knappt 18 år skickades jag till fängelset.

In och ut ur fängelset

Jag släpptes ur fängelset efter nio månader. Den tid jag hade tillbringat där förändrade mig inte alls; tvärtom ansåg jag det vara en viktig erfarenhet. Jag förändrades till det sämre. Jag lärde mig att få vad jag ville ha genom tvång och manipulation. Jag föredrog våld för att få saker gjorda. Jag kände mig som stadens boss, och när någon talade till mig på ett respektlöst sätt gav jag brutalt tillbaka – även om det var en släkting.

Vid 19 års ålder dömdes jag till fängelse för andra gången. Där hängde jag med några av de mest ökända banditgängen i Saigon och fick mer erfarenhet. För mig var ett år i fängelse som ett år av värdefull träning. När jag kom ut begick jag brotten på ett mer professionellt sätt och behöll kontakten med de kriminella som jag hade träffat i fängelset.

Jag gick från att vara ett rikt barn till att vara en riktig gangster. Jag var som en maffiahöjdare och samlade ”beskyddsavgifter” från affärsägare, gatuförsäljare och marknader. Marijuana blev min drog. Den gav mig tillfredsställelse och gjorde det möjligt för mig att vara i en illusorisk värld där jag kunde glömma allt jag gjort.

Min pappa var mycket bekymrad. Han försökte några gånger hjälpa mig men bestämde sig slutligen för att ge upp. Trots att min mamma fortfarande älskade mig helhjärtat, fanns det ingenting hon heller kunde göra.

Vid 26 års ålder kastade jag bort min ungdom när jag än en gång hamnade i fängelse, den här gången i 4 år. Jag var över 30 när jag kom ut. Lagen hade stoppat mig för ett tag men på insidan var jag fortfarande samma odjur. Jag kände ibland att det var synd om mina föräldrar och önskade att jag hade varit annorlunda. Andra gånger önskade jag att jag bara kunde få dö så att ingen längre skulle lida på grund av mig.

Efter att jag kommit ut ur fängelset så var jag fast besluten att börja om. Jag frågade min mamma om jag kunde få 100 miljoner VND (en genomsnittlig månadslön är 1 miljon VND) för att öppna en butik och lovade att jag skulle förändra mig för gott. Företaget var emellertid inte så framgångsrikt som jag hade förväntat mig, och de flesta av mina kunder var mina vänner. Jag var otålig, och det dröjde inte länge innan jag stängde ner verksamheten. Jag återvände till min hemstad och gick tillbaka till samma destruktiva liv som jag hade försökt fly från. Jag visste att jag skadade min mamma, men vad skulle jag göra? Att börja om på nytt verkade vara omöjligt och ouppnåeligt.

Självmordsförsök

Trots att jag var en avskyvärd människa så hade jag fortfarande ett samvete och jag kände mig ofta splittrad över det lidande jag hade orsakat genom åren. Detta ledde till självmordstankar. En dag, med inget hopp kvar, begav jag mig till en närbelägen bro. Utan större tvekan hoppade jag från den. Jag ville bara att alla känslor av skam, hat och negativitet skulle vara över.

Med döden i vitögat så var ändå min önskan att leva starkare än någonsin och jag simmade frenetiskt i det kalla vattnet och skrek efter hjälp. Med en hårsmån undslapp jag döden. Denna erfarenhet lärde mig att jag hade så mycket kvar att göra.

Jag återvände hem då jag inte hade någon annanstans att ta vägen. Min pappa ville inte träffa mig, men min mamma tyckte att jag förtjänade en till chans. Hennes kärlek var så stark att den verkligen berörde mig. Återigen försökte jag ändra på mig. Hon fann mig en fru som brydde sig om mig och ville tillbringa resten av sitt liv med mig, men jag var en enda röra. Jag fortsatte att förlora pengar på min verksamhet och jag var fortfarande besatt av den livsstil som jag en gång hade haft. Min fru grät mycket på grund av mig.

Vad som gjorde saken än värre var att mina föräldrars förmögenhet helt borta på grund av mig. Min pappa var så arg så han blev på dåligt humör och var ganska aggressiv när han träffade mig. Stämningen var för det mesta tung och spänd. Jag stod inte ut med det, så jag valde till slut att lämna hemmet under två år. Under den tiden ringde de inte, och jag hörde inte av mina föräldrar överhuvudtaget. Det kändes som om det var en lättnad för dem att jag åkte iväg, och jag blev mycket besviken.

Vad som fick mig att förändras

Livet hade dock inte helt gett upp om mig ännu. Jag hade inte mycket till utbildning, men jag fick jobb på en fabrik i Binh Duong och började tjäna pengar på ett ärligt sätt.

En dag på vägen hem från jobbet lade jag märke till en man som satt med korslagda ben i en park, helt stilla, under ganska lång tid. Jag närmade mig honom och hörde en fridfull harmonisk musik som kom från en CD-spelare. Musiken var obekant, men den lyste upp min själ och mitt sinne.

Jag satt bredvid honom i ungefär en halvtimme. När han äntligen började röra på sig frågade jag vad han gjorde. Han förklarade att han utövar Falun Dafa, eller Falun Gong, en gammal qigongmetod baserad på principerna sanning, godhet och tålamod. Han sade att det är bra för kroppen och sinnet att göra de fem Falun Dafa-övningarna varje dag.

Jag var exalterad över att få lära mig om den här självkultiveringsmetoden som han beskrev, så jag lånade omedelbart några CD-skivor av honom. Han sade att jag kunde behålla dem och begärde inte något i gengäld.

Jag återvände till min lägenhet och satte på den första CD-skivan. En känsla av värme omslöt mig, och de ord som sades av Falun Dafa-läraren i föreläsningen väckte en känsla av godhet i mig. Läraren talade om medmänsklighet, medkänsla och om att vara en rättrådig människa, och jag började gråta av skam. Jag insåg att jag inte hade gjort någonting för att bidra med något till min familj eller till samhället, men jag kände ändå trots det ett hat mot mina föräldrar för att de hade gett upp om mig.

Nästa dag när jag kommit hem från jobbet spelade jag den andra CD-skivan. Jag mediterade och uttryckte högt min önskan om att utöva Falun Dafa och förbättra mig genom att följa vad som sades i föreläsningen. Varje dag lyssnade jag på föreläsningarna och jag kände att mitt sinne renades. Efter alla nio föreläsningar började jag göra de fem övningarna; fyra olika stående övningar och en sittande med korslagda ben.

Trots att övningarna är mycket mjuka är de också mycket kraftfulla, och i början fick jag kraftiga reaktioner. Min kropp värkte i tre dagar och jag kunde knappt gå. Överraskande nog, på den fjärde dagen kunde jag sitta rakt upp vilket jag inte hade kunnat göra på länge på grund av hälsoproblem. Jag kände mig också fylld av energi. Övningarna var mirakulösa på ett sätt som var helt surrealistiskt. När jag började känna Falun Dafas helande kraft försökte jag öva lite mer varje dag.

Jag läste också "Zhuan Falun" noggrant, Falun Dafas huvudbok, och jag försökte förstå vad den ville lära ut, och släppa min destruktivitet och andra negativa fasthållanden. Övningarna förbättrade också min förmåga att fungera bättre, och dag för dag visade sig resultatet allt tydligare.

Min föräldrars dröm blir sann

Genom att utöva Falun Dafa gav jag upp mina dåliga vanor och lärde mig att lyssna på och vara tolerant mot andra; med andra ord satte jag den andra personen före mig själv. Jag ändrade mitt sätt och strävade efter att vara sann, god och tålmodig. Jag slutade dricka och röka. Jag släppte negativa tankar och känslor, och återvände hem för att uppriktigt be mina föräldrar och min fru om ursäkt.

Först ville min pappa inte träffa mig, för han trodde att ingenting verkligen kunde förändra mig då jag redan hade fått så många chanser. För min skull bad min mamma honom att förlåta mig. Så småningom förlät han mig, men han litade inte helt på mig. Jag brydde mig dock inte om det, för jag visste att den här gången skulle jag bevisa att jag hade förändrats för gott.

Då mina föräldrar var beredda att ge mig ännu en chans så återvände jag till Binh Duong för att arbeta. Jag gjorde mitt bästa för att leva i enlighet med sanning, godhet och tålamod i allt jag gjorde, och min affärsverksamhet utvecklades. Jag hade också försonats med min fru och för varje dag växte sig vår relation allt starkare. Hon födde snart en pojke. Min fru förstod att Falun Dafa hade räddat mig och fört mig tillbaka till henne, så hon påminde mig ofta om att studera föreläsningarna.

Några år senare, när jag hade fått ihop lite pengar, så återvände jag till min hemstad för att bli en bonde. Mina föräldrar kunde verkligen se att jag hade fått ett nytt liv och de var överlyckliga.

Mina grannar skämtade ofta:

– Du har förändrats, jag känner inte igen dig längre!

De frågade hur en sådan omvandling kunde vara möjlig, och jag berättade för dem om Falun Dafa.

Inspirerad av min förändring började mina föräldrar och mina grannar också lära sig qigongmetoden. De bildade tränings- och studiegrupper och har utövat Falun Dafa tillsammans sedan dess. De är alla överens om att Falun Dafa har gett dem underbara fördelar – fysiskt, mentalt och andligt. I min hemstad har antalet Falun Dafa-utövare ökat enormt.

Jag har verkligen gått igenom mycket. Jag var djupt nere i det kriminella livet och kunde inte skilja mellan rätt och fel, bra och dåligt. Jag trodde att ingenting kunde rädda mig och att jag skulle leva ett skamligt liv fram till den dag då det tog slut. Lyckligtvis gav inte ödet upp om mig. Det ledde mig till en främling som hjälpte mig att förändra mitt liv genom att berätta om Falun Dafa. Jag vet ärligt talat inte vad det hade blivit av mig om jag inte hade lärt mig denna gamla kinesiska metod. Den ledde mig verkligen – en före detta fånge som inte kunde förändra sitt liv även efter att flera gånger ha blivit fängslad - till ett meningsfullt, ansvarsfullt liv och till ett lyckligt slut.