Fågelblogg: Öppet hav och trumpetande sångsvanar
Sångsvan i flykt. Foto: Ritu Andersson


Äntligen är årets första flyttande svanar här! Nu ramlar de in, olika fågelarter, en efter en, första tofsvipan, första havstruten, första bergfinken, och första snösparven. Ja, listan kan göras lång över fåglar som äntligen är här.

Häromdagen var jag och skådade fågel med min vän vid havet, så utbrister hon:

­– Åh, det doftar hav! Titta öppet hav! Nu är det vår.

En kort stund senare hör vi trutar som ropar i skyn och ja, då kan jag inte annat än att hålla med.

– Nu börjar det kännas som vår!

Strax därefter kommer två sångsvanar trumpetande på väg mot någon närliggande rastplats och åter triggas min känsla av att det är vår igång.

Strax därefter kommer två sångsvanar trumpetande på väg mot någon närliggande rastplats och åter triggas min känsla av att det är vår igång. De är starka och bestämda i sin flykt. Vingtag som viner. I luften låter sångsvanar och knölsvanar mycket olika. Sångsvanarnas vingar svischar lätt och de kommunicerar med varandra genom tre-fyratoniga läten. Knölsvanarna flyger tyst, men deras vingar lämnar ett kraftigt sjungande ljud.

Sångsvanens vårsträck genom landet sker i mars – april då sjöar och fjärdar till stor del fortfarande är isbelagda. Stora flockar av sångsvanar samlar då ihop sig vid olika sjöar i väntan på att kunna fortsätta norrut. Om hösten lämnar svanarna sina häckningsplatser mycket sent. Flyttningen kulminerar i november eller december och sammanfaller ofta med isläggningen.

Sångsvanar vid Degernässlätten. Foto: Ritu Andersson

"Smart flight" - utnyttjar vindkraften smart

Sångsvanarna kommunicerar i flykten på samma sätt som gäss och de flyger i likadan plogformation som gäss gör. Om plogformeringen sägs det att de rutinerade fåglarna flyger i främsta led och att sättet att formera sig på är smart ur ett vindperspektiv. Vinden pressas åt sidan och istället för att alla ska få mot- eller medvind så kan de svagare individerna flyga mer i mitten, smart tänkt.

Mindre sångsvan - en doldis i svanflocken

Mitt bland dessa stora svanflockar kan någon enstaka mindre sångsvan förekomma och det är egentligen den som många skådare spanar efter när de stannar upp och sveper med kikaren över svanflocken. För mindre sångsvan är rätt ovanlig här i Västerbotten. Men varje år kan man se några stycken i samband med att svanarna beger sig till sina häckområden. Skillnaden fåglarna emellan är att sångsvanen har ett större gult fält på näbben än vad mindre sångsvan (Cygnus columbianus) har.

Knölsvan. Foto: Ritu Andersson

Knölsvan - tung fågel med flygförmåga

En annan släkting till sångsvanen är knölsvan (Cygnus olor). Största skillnaden dem emellan är att knölsvanen har en vackert krokigt böjd hals och en orangeröd näbb med en svart knöl närmast näbbroten och gråsvarta fötter, samt är betydligt tyngre. Den ger ett större intryck än sångsvanen, men måtten för längd och vingspann är ungefär desamma, trots att vikten skiljer sig åt avsevärt. Knölsvanen är en av världens tyngsta fåglar med flygförmåga, vuxna hanar väger i genomsnitt 12 kg, men ända uppåt 16 kg tunga knölsvanar har rapporterats. 

Knölsvanar flyger oftast i par eller med sina ungar och för att kunna starta måste de ha ett par hundra meters startsträcka där de "springer" på vattenytan innan de kan lyfta.

Ritu Andersson. Foto: Sophie Bäckström

Ritu Andersson är vetenskapsjournalist och fotograf. Hon brinner för mänskliga rättigheter, men även för djurens rätt. Hon har också en gedigen bakgrund som biolog och sedan barnsben har hon fågelskådat och fascinerats av fåglar. Här bloggar hon mestadels utifrån fågellivet i hemtrakterna vid Västerbottenskusten.

Fakta

Sångsvan (Cygnus cygnus)

Förekomst: Finns över hela landet, österut mot Finland och Rysslands taiga, samt delar av Europa.

Häckar:  I stort sett i hela landet. På vintern flyttar de inte längre än till platser där de finner öppet vatten och grönt bete, vanligen i nordvästra Europa.

Boet: Är ofta oerhört stort, speciellt på höjden, och det består av växtdelar som mest tas från sjöbotten.

Kännetecken: Tämligen liten, kroppsstorlek, ungefär som en trast (L22-27 cm - vingspann 50-62 cm) och med ett aningen förvånat ansiktsuttryck. Brun ovansida med vitaktiga fläckar på skuldrorna (pärlika), gula ögon och vitt runtomkring. De korta fötterna är befjädrade ut till klorna.

Lätet: Ett starkt ljudande trumpetande, tre-fyrtonigt.

Föda: Består av olika vattenväxter som den betar från sjöbotten och dess rotstockar. Ibland äter den även musslor och vatteninsekter.

Äggläggning: Från slutet på februari till slutet av april. I Lappland läggs äggen i slutet av maj eller början av juni.

Äggen: Ofta fyra till sju smörfärgade ägg.

Ruvningen utförs av honan och pågår i cirka 30 till 36 dygn. Hanen jagar föda till sin ruvande hona, men när ungarna har kläckts hjälps paret åt med att göda sin kull. Svanar är monogama, med det menas att de håller sig till samma partner livet ut.

Flygfärdiga ungar: lämnar boet efter bara några dygn men stannar hos föräldrarna oftast minst två månader eller ibland fram till föräldrarnas nästa häckning. Först i augusti - september är de redo för flygning och flytt.

Kuriosa: Sångsvanen är Finlands nationalfågel och finns på de fiska euromynten. Den är även Norrbottens landskapsfågel.