FN:s migrationsramverk: folket borde informeras om konsekvenserna
FN:s generalförsamling har sitt 73:e möte i New York den 29 september 2018. Foto: Don Emmert/AFP/Getty Images


Många har kanske redan hört talas om FN:s globala ramverk för säker, ordnad och reguljär migration, som just nu väntar på att antas av världens nationer i Marocko den 10 - 11 december. Många har dock ännu inte hört talas om detta, då den offentliga debatten i Sverige i stort sett har uteblivit och medierapporteringen kom igång när endast veckor återstod.

Ramverket sägs syfta till att skapa internationella riktlinjer kring migration. Stefan Löfven har meddelat att Sverige stödjer detta och kommer att skriva under. Kritik och frågetecken har dock inte uteblivit från andra länder. Vid skrivandets stund har ett 10-tal länder meddelat att de inte har för avsikt att skriva under, däribland USA, Bulgarien, Tjeckien, Schweiz, Israel, Ungern, Polen, Österrike och Australien.

Kritiken består bland annat av att ramverket riskerar att undergräva nationalstaternas suveränitet, samt att ingen distinktion görs mellan flykting, migrant och illegal migrant.

Anhängarna av migrationsavtalet framhåller att det inte är juridiskt bindande, och att det endast syftar till att skapa ett ramverk för diskussion kring dessa frågor. Det finns dock anledning att ifrågasätta detta, då texten efterfrågar att länderna anpassar sin lagstiftning och regelverk till att reflektera de mål och åtaganden som anges i texten. Carl Bildt har bekräftat detta perspektiv på Twitter: "Inte juridiskt, men väl politiskt, bindande".

Ramverket är en del av att implementera ett större ramverk kallat Agenda 2030, vilket antogs av FN 2015. Agendan består av 17 mål och en handlingsplan som länderna förväntas implementera successivt för att år 2030 uppnå hållbar utveckling, global jämlikhet samt utrotande av hunger och fattigdom.

Mål nummer 10 i agendan är ”minska ojämlikheten inom och mellan länder”, och en del i detta är att ”främja ordnad, reguljär och ansvarsfull migration och mobilitet av människor”.

Detta är alltså vad det aktuella migrationsavtalet handlar om. Texten framhåller migration som en positiv källa till ”välstånd, innovation och hållbar utveckling". Observera dock att det inte är flyktingar det talas om, och inte heller arbetskraftsinvandring som de flesta länder redan har säkra processer för att hantera, utan nu tycks även det som tidigare kallades illegal invandring och ekonomiska migranter ingå i begreppet migration.

Minskad ojämlikhet?

Det är rimligt att förvänta sig att detta skulle leda till att minska ojämlikheten mellan länderna. Att upprätthålla en välfärdsstat likt den vi lever i idag skulle i princip bli omöjlig om de hundratals miljoner människor i tredje världen plötsligt skulle ha rätt att migrera till de rikare västländerna och ta del av välfärden. Klyftorna hade på sikt i princip försvunnit.

Det här är konsekvent med det första målet i Agenda 2030 som syftar till att ”avskaffa fattigdom i alla dess former överallt”. Där står: ”försäkra att alla män och kvinnor, särskilt de fattiga och utsatta, har lika rättigheter till ekonomiska resurser”. Kan man förstå detta som att alla människor, i alla länder, ska ha lika tillgång till alla världens ekonomiska resurser? Här har vi ambitionen med global jämställdhet igen.

Det kan argumenteras att detta är ett ädelt mål, om än väldigt ambitiöst och utan jämförelse i historien. Frågan är dock om detta verkligen är en försvarbar metod.

Vad skulle till exempel hända med de äldre och sjuka i områden som avfolkas när de yngre och driftiga beger sig ut i världen för att bli en del av den, för närvarande, rikare delen av världen?

Man borde också fundera kring rättigheterna hos folket i de rikare länder som tvingas ta emot dessa strömmar av migranter från de fattigare länderna. Är det moraliskt försvarbart att begära att dessa ska offra sitt välstånd utan att ens blivit tillfrågade?

Denna utveckling skulle antagligen inte upplevas som positiv av alla människor. Att se sitt hem förändras till oigenkännlighet med omfattande sociala, ekonomiska, kulturella och demografiska förändringar i ett tidigare homogent och välbärgat land, lär oundvikligen leda till missnöje och protester.

Detta behandlas dock i avtalstexten, där man kräver att denna migration endast ska belysas i positivt perspektiv, och negativ rapportering ska bekämpas och straffas. Detta är förstås ett problem i sig, då det står i konflikt med vår yttrandefrihet och pekar mot en mer auktoritär samhällsutveckling.

Större rörelse

Tankarna bakom Agenda 2030 och migrationsavtalet är inget nytt och bör ses som en del av en större rörelse där man anser att världen inte borde tillåtas styras genom konkurrensen mellan fristående nationer, utan att länder behöver underkastas en global makt, vilken man anser är bättre lämpad att ta objektiva och ansvarsfulla beslut.

Men vi ser också ett växande motstånd mot detta, särskilt efter valet av Donald Trump i USA. Han har öppet har deklarerat framför generalförsamlingen i FN: "Vi kommer aldrig ge upp Amerikas suveränitet till en icke folkvald oansvarig global byråkrati" och ”Amerika ska styras av amerikaner. Vi avvisar ideologin om globalism och omfamnar en doktrin av patriotism.”

Det kan tyckas att ambitionerna i dessa ramverk är så omfattande, och konsekvenserna så komplexa och oförutsägbara, att detta borde ske i en öppen process. Därför borde folket ha informerats om avsikten och ges en uppskattning av vad de förväntade konsekvenserna kommer blir. Detta har inte gjorts, och migrationsramverket har inte ens översatts till svenska. Att nu en övergångsregering, som inte ens är antagen av riksdagen, anser sig ha rätt att underteckna detta framstår inte heller som rimligt.

Övergångsregeringen, eller den förhoppningsvis kommande regeringen, borde tänka sig för innan de undertecknar detta utan att folket står bakom. Sättet detta görs på kan mycket väl distansera folket ytterligare och spä på missnöjet och misstänksamheten mot den politiska klassen.

Man borde dra lärdom av situationen i Frankrike, där president Emmanuel Macron just nu tvingas till eftergifter efter att ha retat upp folket. Protesterna där verkar ha utvecklats till en allmän protest mot den politiska, sociala och ekonomiska utvecklingen.

Det finns dock fortfarande tid att göra detta rätt. Finns bara viljan kan Sverige mycket väl begära mer betänketid och sedan påbörja en process där folket informeras och tillåts bli delaktiga på lämpligt sätt.