Att få ett upprört barn att lyssna kan många gånger vara ganska svårt, för att inte säga omöjligt. Arga barn är inte mottagliga för våra argument, hur kloka de än är, och att sätta hårt mot hårt brukar sällan lyckas. Men ett bra tips är att använda fyra steg som påminner om FBI:s metod för att förhandla i gisslandraman.
Det är viktigt att aldrig argumentera emot barnets känslor, och ibland kanske man måste välja sina strider. Vi människor, stora som små, gillar inte när någon har bestämt vad vi ska känna. ”JAG ÄR INTE ARG!!! är den typiska reaktionen när man ber en arg person att lugna ner sig, skriver Eric Barker på Time. Däremot ska man säga ifrån när de gör fel och vara tydlig med att det är handlingen, inte personen man korrigerar.
Steg 1: Lyssna på vad barnet säger – även om det är omöjligt eller inte stämmer med din verklighet.
Steg 2: Förringa inte känslan – hur irrelevant du än tycker den är så är barnet uppfylld av den.
Steg 3: Identifiera känslan – ge den ett namn, arg, besviken, ledsen och så vidare
Steg 4: Stanna kvar – avvakta – fråga vad du kan göra för att det ska kännas bättre.
Den här flickan kanske överväger en lösning på det hon var arg över alldeles nyss.
I boken ”How to Talk So Kid Will Listen & Listen So Kids Will Talk”, av Adele Faber och Elaine Mazlish finns några tips:
Lyssna uppmärksamt
När barnet skriker och gråter och ditt tålamod är slut, är det lätt att säga saker man sedan får ångra. Försök ta reda på vad barnet känner, innan det har nått dit, lyssna intresserat och ge det chansen att förklara. Det kan hjälpa dem att bli lugnare och mer mottaglig för dina argument.
Den tidigare gisslanförhandlaren vid FBI, Chris Voss, förklarar ungefär så här:
”Motparten är inte tyst för att lyssna på dina argument, de är bara tysta medan de lyssnar på rösten i sitt eget huvud och tänker ut sina egna argument, och vice versa. Det enda sättet att tysta den rösten är att istället för att framföra sina egna argument, lyssna på motparten. Men de flesta gör inte så, de startar inte förhandlingen med att vilja höra vad den andra har att säga. De vill framföra sina argument, de tänker inte på känslor och de lyssnar inte”.
Erkänn känslan
Det brukar inte fungera att säga ”Jag förstår hur du känner”, det uppfattas ofta som att du bara vill få tyst på dem, eller så svarar de ”Det gör du inte alls”. Det är bättre att visa att man verkligen vill lyssna och förstå, vilket enklast görs genom att upprepa det de säger med dina egna ord. Det blir ett sätt för er båda att upptäcka vad som är kärnan. Kom ihåg att du inte behöver tycka att känslan är rätt för stunden, men genom att tillåta den känner barnet att det blir förstått. Och det är ett steg närmare en lösning.
Beteendeexperten Robin Dreeke på FBI förklarar ungefär så här: Den främsta strategin är att bekräfta utan att döma. Folk vill inte bli bedömda för sina känslor, åsikter och handlingar. Det betyder inte att du behöver hålla med. Bekräftelse är att ta sig tid att förstå vad de behöver, vill ha och drömmer om.
Gisslanförhandlaren Chris Voss säger att när man kräver att folk ska agera på ett visst sätt hotar man deras självständighet – och då vägrar de förstås. Om man låter dem själva komma fram till en lösning är de mer benägna att följa den.
Sätt namn på känslan
Att sätta namn på känslan är effektivt. Om man ser att barnet är argt kan man lugnt säga ”det låter som du är riktigt arg”, vilket kan göra en stor skillnad. Många föräldrar tror att det gör saken värre, men det är precis tvärtom. När barnet hör ordet på känslan kan det istället kännas tröstande, någon har lagt märke till känslan som finns där inne.
Det gör inget om du säger fel känsla, barnet rättar dig. Det viktigare är att visa att du försöker förstå. Neurovetenskaplig forskning bekräftar att hjärnan blir lugnare av att sätta etikett på känslor, skriver Barker.
Ställ frågor
När barnet har lugnat sig lite och slutat skrika och gråta är det dags att ställa frågan: Vad vill du att jag ska göra? I bästa fall stannar barnet upp och funderar på det, och en lösning kan vara i sikte.
Var inte för snabb att börja ge råd och lösningar. Ge barnet chansen att själv finna en lösning (med lite hjälp), för det är ju ändå det som vi helst vill lära våra barn. Ger vi barnen snabba lösningar tar vi från dem erfarenheten de får av att lösa sina egna problem och komma ur sina negativa känslor.
Ofta kan logiska förklaringar och långa resonemang om varför barnet inte kan få något de vill ha, bara leda till fler motargument och protester. Men om du istället lyssnar, ser hur de känner sig och sätter ord på det, kan ni nå fram till en mer rimlig lösning.
Kanske ni kan nå fram till en bra lösning som alla är nöjda med till slut.
Naturligtvis kan vi inte, och ska inte, ge barnen allt de vill ha. Ibland kan du inte göra något annat än finnas där och låta dem förstå att du ändå är på deras sida.
Trots alla goda råd ovan kommer det att finnas situationer när vi inte har tid eller tålamod att följa ovanstående råd. Försök ändå att lyssna och se vilken känsla som ligger bakom. Och även om svaret fortfarande är nej, så kan det ändå bli en skillnad.
Hjälp oss att driva tidningen vidare!
En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.
