Utöver École des Beaux-Arts fanns det andra viktiga och inflytelserika akademier i Paris. Många av dem, inräknat École des Beaux-Arts, drevs antingen av institutionens medlemmar eller hade lärare som var medlemmar. Bland de viktigaste och mest framgångsrika skolorna var Académie Julian, som hade stort inflytande i Société des Artistes Français eftersom den hade flest skolor och elever. Académie Julian grundades av Rodolphe Julian 1868, och 1873 var de först med att acceptera både manliga och kvinnliga elever. Skolan var så framgångsrik att många franchise-skolor öppnade runtom i Paris.

Julian var elev till Alexandre Cabanel. Hans verk hade ställts ut 1863 på Salon des Refusés, som visade konst som inte kom med på Paris-salongen, och senare på Salon proper. 1881 hedrades han som Légion d’Honneur för sin roll som lärare. Det var i lärarrollen som han hade sin stora talang, inte i sin personliga konst. Rodolphe Julian beskrivs kanske bäst av en av hans elever, som George Moore skriver i ”Confessions of a Young man” (”En ung mans bekännelser”):

”Jag hittade herr Julian, en typisk sydeuropé: mörka ögon, listig och vaksam, en förföriskt lögnaktig stil och en sensuell själ. Vi blev genast vänner, han använde mig medvetet, jag använde honom omedvetet. För honom var mina 40 franc, en månads prenumeration, gudasända.”

En viktig skillnad med Academy Julian jämfört med andra skolor var att de tog emot kvinnliga elever – hela 30 år innan École des Beaux-Arts gjorde det. 1873 hade Julian män och kvinnor som studerade sida vid sida i samma ateljé. Efter att ha anklagats för oegentligheter, och i och med att lagarna på den tiden gjorde det svårt för blandade klasser, etablerades dock separata skolor för kvinnor och män. Man lyckades med detta tack vare av en av Julians första elever som senare blev hans kollega, Amélie Beaury-Saurel, och med hjälp av en annan framstående konstnär – Julians goda vän William-Adolphe Bouguereau, som var känd för att avbilda kvinnlig styrka.

Bouguereau

William-Adolphe Bouguereau (1825-1905) var Frankrikes mest berömda konstnär, och han var även känd i Europa och USA. Han kämpade för rättvisa och ägnade mycket tid åt att hjälpa fattiga och mindre lyckligt lottade. Han vann nästan alla hedersutmärkelser och priser som där fanns för en fransk målare. Det första priset han fick var Prix de Rome 1850.

1875 blev han lärare på Ecole des Beaux-Arts. Han var en av dem som tjänstgjorde längst på institutet, från 1876 fram till sin död 1905. 1885 blev han rektor för alla fem akademierna. Samma år valdes Bouguereau till ordförande i en filantropisk förening som filantropen Baron Taylor grundat. Taylors mål var att samla fondmedel för att hjälpa konstnärer som inte var så välbeställda och deras familjer. När Frankrikes mest älskade poet och författare Victor Hugo begravdes fick Bouguereau hålla lovtalet, eftersom han var en lika uppskattad målare som Hugo var uppskattad författare. Bouguereau var en av huvudlärarna på Academy Julian och blev ordförande i Société des Artistes Français. Han satt med i juryn för den internationella mässan Exposition Universalles 1889 och 1900, och var slutligen styrelseledamot i Légion d’Honneur 1903.

Bouguereaus oeuvre hade varierande teman, även om han främst var känd för sina figurativa konstverk. Hans genremålningar kan klassificeras som religiösa, mytologiska, nakenmålningar, bönder, porträtt och vardagsscener. Han var en outtröttlig yrkesman. Utöver sitt familjeansvar och de administrativa plikter som följde med alla uppdrag, målade Bouguereau totalt 828 slutförda verk som man känner till, mestadels dukar i naturlig stolek och många med flera gestalter. Detta gör Bouguereau till en av de mest produktiva akademikerna.

Bouguereau hade talang för kraftfulla, känslomässiga scener. I målningen ”Premier Deuil” (”Första sorgen”) till exempel, ligger Abels döda kropp över Adams knä på samma sätt som Jesus ofta avbildas liggandes över Marias knä. Adam tar sig för hjärtat i sorg och Eva står på knä vid hans sida med ansiktet begravt i händerna. Även att det är ett religiöst motiv, ville Bouguereau fånga den påtagliga mänskliga erfarenheten av att förlora ett barn, versus översinnlighet eller helighet.

Detta gör bilden mer tillgänglig för betraktaren och väcker en större medkänsla. Bouguereau var inte främmande för sorg och fångade dödens ansikte skrämmande direkt. Han hade fem barn, av vilka fyra dog före honom. ”Premier Deuil” målades strax efter att hans andra son dött. Detta verk har en bra titel, eftersom det föreställer det första tillfället som en människa hade tvingats förlora en älskad. Bouguereau använde en ordlek när han gav detta verk sin titel. Adam och Eva sitter och sörjer, men gryningen närmar sig. Det är första dagen av vad som verkar en oändlig rad av dagar som de måste sörja förlusten av inte bara ett utan två barn. Kain flydde efter att ha dödat sin bror i första moseboken i gamla testamentet.

Lefebvre

Andra nämnvärda lärare vid Academy Julian var Jules Lefebvre, Gustave Boulanger, Tony Robert-Fleury, Jean-Paul Laurens, Benjamin-Constant, Félix Giacomotti och Gabriel Ferrier. Det bör sägas att man inte kan överskatta hur viktig Jules Lefebvres var som konstnär och lärare. Han undervisade personligen hundratals, om inte tusentals elever från hela världen. Många av dem blev själva kända och erkända. Han undervisade åtskilliga amerikanska elever, däribland fler än en i den berömda gruppen med amerikanska impressionister, ”Boston Ten”. Hans nakenmålningar blev så kända att Bouguereau sågs som hans enda rival, även om han också målade många påklädda kvinnogestalter och en stor mängd porträtt.

I Lefebvres målning av Lady Godiva är det lätt att se varför hans arbete var så framstående. Denna monumentala målning, som är 6,2 meter hög och 3.9 meter bred, får betraktaren att känna det som att de faktiskt står inne i scenen. Legenden om Lady Godiva var ett populärt tema på 1800-talet och avbildades av många konstnärer. Särskilt i England där den engelska poeten Alfred Lord Tennyson åter gjorde legenden populär, trots att den kan spåras tillbaka till 1200-talet. I legenden uppmanar Lady Godiva, en adelskvinna från 1000-talet, sin make, en engelsk greve, att sänka de höga skatterna för sina undersåtar i Coventry som skulle svälta ihjäl om de tvingades betala. Maken svarade bittert att om hon red naken genom staden skulle han sänka skatterna.

Han var hånfull och antog att hon aldrig skulle göra det, men hon skickade en budbärare för att säga åt staden att rensa gatorna och låsa fönsterluckorna, på vilket hon red naken genom staden. Eftersom hon var högt aktad gjorde alla som de blev tillsagda, utom en man. Det är från den mannen som uttrycket ”peeping Tom” (”tjuvkikande Tom”) härrör. En person vid namn Tom försökte tjuvkika på henne, men blev blind då han försökte kika genom ett hål han hade gjort i fönsterluckan.

I Lefebvres version är Lady Godiva i förgrunden. Hon skymmer sin barm, har ögonen slutna och håller huvudet högt med en stoisk översinnlighet, när hon gör sig till martyr för sitt folk. Det lila tyget under henne betecknar kunglighet, liksom kronan och Den överdådiga sadeln. Damen som leder hästen verkar nervös. Hon är på sin vakt för att försäkra sig om att ingen tittar. Att Lefebvres valde att förlägga scenen på en gata med en så brant backe minskar avståndet och betonar den tomma gatan. Detta låter betraktaren inse att han eller hon är den enda som ser Lady Godiva rida. Betraktaren är den enda som någonsin bevittnade denna legendariska scen.

Förutom Academy Julian fanns Benjamin Constants och León Bonnats inflytelserika skolor. De båda stängde dock när dessa två framgångsrika konstnärer anställdes vid École des Beaux Arts. Både Benjamin Constant och León Bonnat var medlemmar i institutionen, och Bonnat blev chef för École des Beaux Arts 1905. Benjamin Constant var mest känd för sin orientaliska verk och porträtt, medan León Bonnat, trots att han gjorde ett litet antal orientaliska verk, var mest känd för sina religiösa scener och hans målningar av italienska bönder. Bonnat hade träffat Jules Lefebvre och Tony Robert-Fleury när han antogs vid León Coignets ateljé. De tre utvecklade en livslång vänskap. Två av hans elever var Henri Matisse och Henri de Toulouse-Lautrec.

Bonnat och Gérôme

I denna målning av León Bonnat, ”The Broken Pitcher” (”Den krossade krukan”), hade hans stil och tema blivit väldefinierad. Den unga italienska flickan står förlorad i tankar med en krossad kruka vid sina fötter. På 1800-talet var symbolism väldigt viktigt och det fanns vissa igenkännbara bilder i många målningar, som kunde tolkas som ett språk. Språket gav betraktaren insikter om vilken avsikt konstnären hade med verket, om det inte redan var uppenbart. En sprucken eller krossad kruka representerade förlorad oskuld, och hennes djupa funderingar antyder att hon är gravid fast hon är ogift – ett allvarligt tema som drabbade många flickor på den tiden, och fortfarande idag. På Bonnats tid var dock de sociala konsekvenserna hårdare. Valet av den energiska, nästan post-impressionistiska bakgrunden kan ses som ett annat viktigt symbolisk element. De våldsamma, böljande linjerna skapar intrycket av en rund virvel som omger henne, vilket tyder på flickans inre, känslomässiga turbulens.

Jean-Léon Gérôme var elev till Paul Delaroche, och hade sin egen ateljé vid École des Beaux Arts. Gérôme var en av de mest erkända konstnärerna på sin tid. Han var mest känd för sina orientaliska verk och mycket framstående antikmålningar, även om han även jobbade som skulptör.

”Jean-León Gérôme hörde till de mest officiellt hedrade och ekonomiskt framgångsrika franska konstnärerna under andra halvan av 1800-talet. Hans briljant målade och ofta provokativa bilder var centrala i heta debatter kring den franska målartraditionens samtid och framtid. Gérômes bilder, som reproducerades med ny, fotomekaniska processer och spreds över Europa och Amerika, markerade tveklöst den populära fantasin, och hade en direkt inverkan på spektakulära former av massunderhållning, från teater till film.” Liksom hans lärare valde han ”ett teatraliskt förhållningssätt till historiemålning, presenterade det på en mänskligare nivå, och använde anekdoter som ett sätt att tillgängliggöra den långa historian.”

I en av sina mest kända målningar, ”Pollice Verso” (”Tummen ned”) rekonstruerar Gérôme på ett dramatiskt sätt hur gladiatorerna i Rom, enligt honom, måste ha sett ut. Även om det är ett antal historiska felaktigheter i bilden, såsom 1800-talsmattorna som hänger över arenaväggarna, erkändes den här målningen så pass brett på Gérômes tid att det latinska uttrycket Pollice Verso, som enkelt betyder ”tummen vänd”, associerades med ”tummen ned”, och därmed associerades tummen ned med folkmassan och ledarna i det romerska kejsardömet som krävde en fallen gladiators död. Detta har sedan dess ofta använts i filmer och tv-serier om antikens Rom. Den livfulla bilden är hemsk men ändå estetiskt tilltalande, från den glittrande rustningen till ljusfläckarna på marken och den mullrande folkmassan som står i skugga och solsken.

Kara Lysandra Ross, verksamhetschef för Art Renewal Center är expert på 1800-talets måleri i Europa.