Förutom de konstnärer som fick administrativ makt av varierande grad i de franska akademierna, fanns där många som ägnade sig helhjärtat åt enbart måleri. De blev kända för sina konstverk utan att ha någon ledarroll. Här presenteras tre av dem.

En som bör nämnas är målaren Jehan Georges Vibert (1840-1902), som gjorde parodi på prästerskapet. Större delen av 1900-talet misstolkades hans målningar som dumma anekdoter. I själva verket rörde det sig om yttrandefrihet, då liknande verk sågs som hädiska på många platser. Man får inte glömma att det inte var så länge sedan som det ansågs vara ett allvarligt brott att göra narr av prästerskapet.

Ett roligt exempel är ”The Committee on Moral Books” (”Kommittén för moraliska böcker”). Denna målning visar två präster som läser igenom en stor hög med tvivelaktiga böcker för att bedöma om de är passande för allmänheten. Uppenbarligen dras de med av innehållet; de är gladlynta och skrattar, kastar böckerna på brasan. Denna målning pekar på hyckleriet inom prästerskapet, och även om den är humoristisk tar målningen faktiskt upp frågan om censur.

Vibert tog inga genvägar. I många av hans målningar verkar han ha valt det svåraste: från extravaganta tapeter till persiska mattor, till avancerade kläder och smycken och överdådiga miljöer. Viberts tekniska färdigheter var mästerliga. Han visade emellertid på mer än skicklig penselföring i målningarna – han visade även hur kyrkans ledare åtnjöt lyx och flärd medan så många andra levde i fattigdom.

Gustave Doré (1832-1883) var en skicklig, och mycket produktiv, oberoende konstnär. Han var en viktig illustratör, men mest känd för sina mörka, stämningsfulla landskap och mörka, svåra ämnen som andra konstnärer undvek på hans tid. Han hade en otrolig fantasi, både vad gäller det vackra och det bisarra. Några av hans mest kända verk visar scener från Dantes ”Inferno” och Edgar Allen Poes ”Korpen”. Han var också en förkämpe för människor som levde i fattigdom eller behandlades illa, vilka han avbildade i hopp om sociala reformer.

”Som en konstnär som inte kan definieras med en särskild skola, kan Doré bäst beskrivas som en visionär realist. Genom att kombinera romantikens drama med realismens sociala kommentar och vad som skulle vara symbolismens spiritualism, skapade Doré konstverk med häpnadsväckande skönhet och opolerade känslor som tydligt är hans egna.”

Hans målning ”La famille du saltimbanque: l’enfant blesse” är del av en serie på tolv med titeln ”Paris tel qu’il est” (”Paris som det är”). I denna målning tacklar Doré med barmhärtighet och stor fantasi ämnet fattigdom och fysiska handikapp.

Till slut måste James Jacques Tissot (1836-1902) nämnas. Han var det övre samhällsskiktets främsta modellmålare. Han målade ”kärlekens förälskelser och passionens förluster, det skiftande förhållandet mellan män och kvinnor i ett rikt, materialistiskt samhälle, och de privilegade klassernas egenintresse.” Han var en mästare på detaljer och skönhet, men kunde också fånga de mest subtila mänskliga känslorna. Även om Tissot var fransman levde han i många år i England med sin modellmusa Kathleen Newton som han träffade runt 1876. Eftersom Kathleen var skiljd, och det var socialt oaccepterat att de levde tillsammans, höll de sig till en nedtonad livsstil.

Även om Tissots målningar fick avsevärd uppmärksamhet var han mer berömd i England än i Frankrike, och hans låga sociala profil höll honom utanför den typ av drama som omgav människorna på maktpositioner i konstvärlden på hans tid, personer som Lord Leighton och Alma-Tadema. Tisssot flyttade tillbaka till Paris 1992 efter Kathleens död. Där målade han av Paris kvinnor. Slutligen, under sin senare karriär, i en andlig explosion, målade han religiösa scener och reste till de heliga länderna.

Kara Lysandra Ross, verksamhetschef för Art Renewal Center är expert på 1800-talets måleri i Europa.