Ett helt världskrig med ett ögonkast
Anrik berättarkonst i samtidens största minnesmonument


Den klassiska skulptören Sabin Howard har fått i uppdrag att skapa ett gigantiskt minnesmonument över första världskriget i Washington DC. Det är ett ovanligt samtida konstverk som bygger på gamla berättartraditioner. Låt oss titta lite närmare på hur Howard har gått till väga för att omvandla ett av den moderna världens mest fruktansvärda kollektiva minnen till ett tidlöst, skulpturalt mästerverk som kan förstås av en allmän publik.

För ett par år sedan publicerade Epoch Times två artiklar om skulptören Sabin Howard (född 1963) från New York som fått i uppdrag att skapa ett minnesmonument över första världskriget. Olikt många av de senaste årens minimalistiska minnesmonument som utformats som stentavlor med namn på skulle han skapa en basrelief med 38 figurer. När jag tittade närmare på skulpturen som kallas "En soldats resa" blev jag berörd av dess humanistiska budskap. Jag fascineras över hur Howard har lyckats koka ned och överföra ett historiskt skeende till en bild som träffar rätt i magen, och hur han i skulpturform har lyckats skapa en kort, begriplig berättelse av ett stort världskrig. Den här artikeln fokuserar på Howards konstnärliga gestaltning. 

Skulptören Sabin Howard i sinateljé i Bronx, New York, 12 september 2016.  Foto: Benjamin Chasteen

Konstnärer har genom hela konsthistorien berättat historier med måleri och skulptur. På så vis kan bildkonst ses som en typ av språk, eller flera olika språk. De senaste hundra åren har bildkonsten emellertid lämnat över historieberättandet till poesin, litteraturen, filmen och temporära konstformer, kanske delvis på grund av samtidens fotografiska bilduppfattning (vilket jag ska återkomma till). Därför är det extra intressant att Sabin Howard plockat upp en hel rad med gamla berättartraditioner i sin skulptur – på ett sätt som kan förstås av folk i allmänhet, vilket måste vara syftet med ett nationellt minnesmonument. Utöver hjältesagan och Shakespeares femaktsstruktur finns i kompositionen ett kontinuerligt narrativ – en typ av gestaltning som varit försvunnen från bildkonsten i 400 år. 

Minnesmonumentet över första världskriget (WWI) kommer att uppföras i Pershing Park i USA:s huvudstad Washington DC inom några år. Monumentet är tänkt att hedra dem som gjorde uppoffringar i kriget, vilket pågick 28 juli 1914 till 11 november 1918 och lämnade djupa sår på såväl individuell som nationell och internationell nivå. Sammanlagt stred över 70 miljoner soldater i WWI och nästan 10 miljoner soldater dog (USA hade drygt 4 miljoner soldater och runt 116 000 av dem dog). Enligt uppdraget ska monumentet vara "undervisande utan att vara didaktiskt", ha "starkt emotionellt innehåll" och ge en känsla för hur striderna gick till och vad det hela handlade om.

Sabin Howard säger i en intervju i konstpodden Suggested Donation att kriget "till syvende och sist handlar om människor. Dessa är riktiga människor [som tjänstgjorde i första världskriget]", och det tycker jag är en ganska bra sammanfattning av kärnan i det här minnesmonumentet. Howard är i full färd med att jobba på konstverket. Hittills har han så vitt jag vet skapat några 3D-modeller i olika storlekar, och bilderna i den här artikeln är av modeller, inte av den färdiga skulpturen. När den är färdig kommer den att vara det största minnesmonumentet i västvärlden sedan minnesmonumentet över prins Albert, Albert memorial i London som invigdes 1872. 

En liten 3D-modell av den blivande skulpturen. Foto: Sabin Howard

Stilens betydelse i kompositionen

Sabin Howard jobbar i nyklassisk stil med ideala figurer. Han har använt levande modeller, skådespelare som fotats av i rörelse i olika vinklar med kläder som faktiskt användes under första världskriget, så det är en realistisk framställning. Skulpturen är fri från manér och ironi. Att jobba med idealisering är på sätt och vis en del i att destillera budskapet, vilket går hand i hand med Aristoteles tankar om tragedin. Aristoteles säger i Om diktkonsten att kompositionen av händelseförloppet är viktigast, eftersom tragedin söker avbilda handling, inte människor: ”Ty lycka och olycka ligger i handling, och tragedins syfte är inte att skildra egenskaper hos människor, utan en handling, och till karaktären är människorna si eller så, men lyckliga eller olyckliga blir de efter sina handlingar”. Tragedins grundprincip och själ är alltså fabeln – efterbildning av handling.

Howard säger i en intervju med Epoch Times att uppgiften är större än hans egen person. Han tonar ned sin egen individualitet i egenskap av konstnär i verket, och även figurernas individualitet. De ska kunna representera många olika individer, folk och nationer eftersom det är handling snarare än individualitet som lyfts fram i konstverket. Det handlar om människor och de uttryck och känslor de bär på. Det är det som människor ”går igång på och påverkas av”, säger han i Suggested Donation.

Karaktär i sammanhanget är framförallt moralisk karaktär, alltså något som står ovanför individuella egenheter. Hade han framställt pappan som en spektakulär och egen typ hade betraktarens sinne kanske dragits iväg och funderat på saker orelaterade till budskapet, fokuserat på hans individualitet, men med en arketypisk karaktär som huvudfigur, en figur som i vissa avseenden är utan utstickande personliga drag, kan betraktaren på sätt och vis glömma bort honom. Han är bara en representant för något, hans individualitet är egentligen inte viktig. Är detaljerna perfekta finns inget att haka upp sinnet på.

Konstverket är alltså snarare poetiskt än historiskt i sitt utförande, om man som Aristoteles ser diktningen som det allmängiltiga och historieskrivningen som det enskilda. Även om huvudkaraktären, pappan, förekommer upprepade gånger på scenen så kan det vara svårt att avgöra vem han är mitt i tumultet där hans person har uppgått i en grupp som på sätt och vis tillsammans bildar en kropp, en enhet, ”vapenbröder”.

Hjältesagan och poetisk komposition

Monumentet ska bli en 20 meter lång basrelief i brons med 38 figurer i en skala större än naturlig storlek. Det är en historia som kan läsas från vänster till höger, med en tydlig början och ett tydligt slut, likt ett kontinuerligt narrativ där protagonisten återkommer flera gånger utmed den tidsaxel som reliefen utgör. Det är en serie med scener som sömlöst övergår i varandra. Utöver den starka historien som berättas får konstverket sin monumentala känsla av att betraktaren kommer att se den något underifrån. Hela konstverket tycks vara i rörelse: Varje figur är fångad i rörelse och hela reliefen går som i böljande vågor.

Howard har tagit hjälp av litteratur och film för att iscensätta skeendet. Han identifierade en hjältesaga som fick ligga till grund för narrativet. Den klassiska hjältesagan återkommer i alla världens kulturer från begynnelsen fram till idag och följer en liknande dramaturgisk kurva. Hjältesagan finns detaljerat utstakad i exempelvis litteraturvetaren Joseph Campbells The Hero With A Thousand Faces och i korthet innehåller den tre moment: 1. Avfärd, 2. Invigning och 3. Återkomst. De tre faserna återfinns inbakade i Howards skulpturs fem sammanvävda scener. Uppdragsgivaren ville att Howard skulle bygga en historia enligt Shakespeares femaktsstruktur, så i berättelsen kan vi även se fem akter: 1. Framställning, 2. Stigande handling, 3. Klimax, 4. Fallande handling och 5. Upplösning.

Fablen bör enligt Aristoteles ha en storlek som går att omfatta med en blick och är lätt att hålla i minnet. Howard har med hjältesagan som grund gjort ett urval av scener som tillsammans representerar ett mycket längre, invecklat och myllrande skeende som nu är överblickbart. Fablen ska väcka känslor som fruktan och medlidande genom igenkänning, och här är utsmyckningen viktig. Vilka detaljer väljer konstnären att lyfta fram, som väcker de känslor som konstverket har för avsikt att väcka?

Scen 1 i den lilla marquetten till "En soldats resa” av Sabin Howard, 2017. Foto: Sabin Howard

I akt 1, ”framställningen”, introduceras protagonisten, berättelsens värld och en problemställning. Man får även ta del av huvudkaraktärens normala värld innan allting förändras. Här ser vi mannens familj: En dotter överlämnar en hjälm till sin far som ska ut i kriget. Bakom honom står hans fru och håller honom över axlarna. Fadern ber på ett sätt sin familj om ursäkt för att han ska ge sig av.

Scen 2 i den lilla marquetten till "En soldats resa” av Sabin Howard, 2017. Foto: Sabin Howard

Hustrun har svårt att acceptera att maken går ut i krig, hon tittar efter honom och håller kvar i hans arm, som om hon har svårt att släppa iväg honom. Hennes kropp och hennes fötter är delvis vända mot den tidigare familjescenen. Scenen övergår i hjältesagans första moment, ”avfärden”, akt 2 enligt Shakespeares struktur: ”stigande handling”, en sektion där protagonisten börjar röra sig mot målet. I Howards skulptur är fadern på väg in i en annan gruppering än familjen, vapenbröderna. 

Del av den lilla marquetten till "En soldats resa” av Sabin Howard, 2017. Foto: Sabin Howard

Den andra scenen sträcker sig ända in i skyttegraven, där akt 3, hjältesagans andra moment börjar, ”invigningen”, att inträda i en annan värld. Fadern bryter in i en grupp av soldater. Soldaterna tar upp sina vapen och gör sig redo för strid. En av dem tittar tillbaka hemåt över axeln.

Del av den lilla marquetten till "En soldats resa” av Sabin Howard, 2017. Foto: Sabin Howard

Plötsligt befinner de sig i en stridsscen ute på slagfältet. Männen kastar sig framåt i kompositionen, ut i krigets galenskap. De vrålar, går till attack. Figurernas lutning är långt mer dramatisk än i de tidigare scenerna och tillsammans bildar de en triangulär komposition i kompositionen. Gruppens ledare representerar en verklig person, fanjunkaren Daniel Daly som ledde slaget vid Belleau, vilket blev en vändpunkt till amerikanernas fördel i kriget. Han gjorde sig känd för att ha skrikit: ”Come on, you sons of bitches, do you want to live forever? (Kom igen, era jävlar, vill ni leva för alltid?)” till männen i kompaniet innan de anföll tyskarna.

Del av den lilla marquetten till "En soldats resa” av Sabin Howard, 2017. Foto: Sabin Howard

Ledarfiguren är modellerad efter Apollon, med Apollons utsträckta armar och bröstet vänt mot ljuset. Kompaniets mannar kan ses som krigsguden Mars i krigets hela galenskap. Här någonstans i inträffar ”klimax”, Shakespeares akt 3, som är den mest spännande händelsen i historien. Här står protagonisten i direkt konflikt med motståndaren, och det är här som han antingen lyckas eller misslyckas. Men även om slaget vid Belleau var en positiv vändpunkt för amerikanerna så skildras en parallell historia i Howards skulptur. De vinner slaget, men kriget har också en kostnad.

I akt 4 spelas konsekvenserna av klimax ut, ”fallande handling”. Flera män stupar, faller framåt ned mot marken. De lider nederlag: död, skador och chock. Här finns ett tomrum inlagt i den annars välbefolkade skulpturen. I bakgrunden syns delar av skyttegraven, trasiga stolpar eller liknande, och de bildar formen av ett kors. Tomrummet är inlagt strax efter mitten av den linjära tidsaxeln som berättelsen utgör. Enligt Howard är krysset en symbol för ”omvandling i förändring” (transformation in change). Stockarna bildar även en slags pilspets som pekar ned i marken, och kanske ett kors.

Del av den lilla marquetten till "En soldats resa” av Sabin Howard, 2017. Foto: Sabin Howard

Rörelsen nedåt förstärks av en stock. Den andra stocken pekar diagonalt uppåt-framåt och leder rörelsen vidare. Vid kryssets fot sitter en grupp soldater med en stupad vän. Därpå följer en kvinnofigur som hjälper en skadad soldat på fält. Soldaten har förblindats av senapsgas och kvinnan som i form av en sjuksköterska representerar kvinnorna i kriget, håller upp honom medan han blind och famlande håller för sina ögon. Den enda figuren som är vänd mot betraktaren är placerad i denna scen: protagonisten som chockad tittar ut i tomma intet. Han har drabbats av posttraumatisk stress (PTSD).

Del av den lilla marquetten till "En soldats resa” av Sabin Howard, 2017. Foto: Sabin Howard

Del av den lilla marquetten till "En soldats resa” av Sabin Howard, 2017. Foto: Sabin Howard

I akt 5, ”upplösningen”, knyts alla trådar ihop och man får en glimt av protagonistens nya liv. I hjältesagan motsvaras den av det tredje momentet, ”återkomsten”. Soldaterna reser sig från antiklimax och beger sig hemåt. Först en kvinnofigur som stöttar en soldat, sedan en grupp som Howard kallar ”tre amigos”. De stöttar varandra, en av dem ser tillbaka på krigets fasor över axeln. De fungerar som en övergång till ”paraden” som Howard kallar det, en mer formell marsch hemåt med flaggan vajande. Flaggan som är 4/5 in i förloppet är monumentets högsta punkt – segern, hemkomsten. Den bildar tillsammans med korset/krysset/stocken en pyramidform. Efter kaoset och tomheten i mitten andas skulpturen nu struktur och välordning. Soldaterna som bär på flaggan ser starkare ut igen.

Del av den lilla marquetten till "En soldats resa” av Sabin Howard, 2017. Foto: Sabin Howard

I slutet har fadern kommit hem. Han lämnar över hjälmen till dottern igen. Dottern representerar nästa generation och hjälmen symboliserar första världskriget. Dottern håller historien i sin hand och tittar ned i hjälmen, skådar in i framtiden, nästa generation, som är andra världskriget. Världen som ligger utanför bild till höger är helt annorlunda än världen som ligger utanför bild till vänster.

Kontinuerligt narrativ

Howard har satt hjältesagan i ett kontinuerligt narrativ. Denna typ av komposition användes redan under antiken, med den Trojanska kolonnen som det kanske mest kända exemplet, under medeltiden och till viss del även under renässansen och in på 1600-talet, även om detta sätt att framställa bilder gradvis försvann och inte har kommit tillbaka. Det är därför det är så intressant att Howard har valt att jobba så här, och när jag ser hans skulptur så känns det nästan självklart att det var så han skulle göra. För att sätta Howards skulptur i detta sammanhang vill jag resonera lite kring det kontinuerliga narrativet och jämföra med ett exempel.

Ett kontinuerligt (eller polysceniskt) narrativ innehåller flera scener som utspelar sig vid olika tillfällen – ofta med samma karaktärer – alla presenterade i en och samma bildrymd. Det är till synes en motsättning till central-/enpunktsperspektivet som blev det gängse under renässansen, eftersom en bild skapad med enpunktsperspektiv ter sig vara en ögonblicksbild: Någonting som representeras i ett givet ögonblick. Denna regel är emellertid skenbar, precis som Lew Andrews resonerar i Story and Space in Renaissance Art; den begränsade tidsaspekten är inte inbyggd i själva enpunktsperspektivet, utan är en föreställning som tillkommit senare när man studerat det närapå utdöda fenomenet med kontinuerligt narrativ. Andrews kopplar ihop det med den ”fotografiska” estetiken som får betraktaren att förstå realistiskt representerande bilder bokstavligt. Han menar på att man under renässansen inte såg bildrummet som en ”bokstavlig förlängning av den fysiska verkligheten” – illusionen var riktad till anden snarare än till sinnena. Som konsthistorikern Jaques Mensil skrev: ”Deras verk var skapelser av konstnärlig kreativitet, inte trompe-l’oeil.”

Lorenzo Ghiberti; "Story of Isaac", 1401, Paradisporten på baptisteriet i Florens

Lorenzo Ghibertis ”Story of Isaac” från 1401 är ett exempel på kontinuerligt narrativ som kombinerats med enpunktsperspektiv. I denna relief, som finns på Paradisporten i baptisteriet i Florens, tillämpar Ghiberti det för tiden ”nya” sättet att skapa rum med enpunktsperspektiv, enligt Leon Battista Albertis idé att måla bilder som om man tittade in genom ett öppet fönster. Scenen utspelar sig vid en antik byggnadsstruktur, och 20-talet figurer är utspridda i rummet, en del längre bort i rummet, en del närmare betraktaren. Alla är de mycket korrekt gestaltade rent skalmässigt med tanke på de olika avstånden de befinner sig. En realistisk gestaltning, kan man tycka vid första anblick. Men tittar man närmare på reliefen förekommer samma karaktärer i flera av grupperna av människor. Ghiberti har i sju olika scener avbildat bibelberättelsen om när Jakob blir välsignad av sin far Isak. Jakob och hans bror Esau förekommer tre gånger på olika ställen, modern Rebecka fyra gånger och Isak två gånger. För den moderna människan utgör den minutiösa realismen i kombination med det uppenbart omöjliga i att figurerna är duplicerade, och att en och samma figur är med i flera olika händelser samtidigt, en paradox med vårat fotografiska sätt att tänka. Hade det istället varit flera bilder med en scen i varje hade vi inte upplevt det som det minsta märkligt, det är det faktum att de befinner sig i samma rum, och att vi uppfattar hela bilden med ett ögonkast som gör att det känns märkligt.

En liten 3D-modell av den blivande skulpturen. Foto: Sabin Howard

Howards skulptur är också ett kontinuerligt narrativ: Fadern förekommer till exempel flera gånger i den rymd som reliefen utgör, liksom frun och dottern. Ändå är Howards skulptur inte alls förvirrande för en nutida betraktare. Möjligen gör storleken på verket skillnad, och mediet, att det är en tredimensionell skulptur, samt den sparsamma bakgrunden, men framförallt känns den logisk för att den liksom en bok, eller en seriestrip, läses från vänster till höger. Det går inte helt emot vår linjära tidsuppfattning. Paradoxen med de flerfaldigt förekommande figurerna är inte så förvirrande som i Ghibertis relief, eftersom själva narrativet på sätt och vis framförs som i en text, men den har ändå en effekt på hur man uppfattar konstverkets budskap. Att konstnären leker med det kontinuerliga narrativet och tiden i rummet lyfter på något vis berättelsen förbi intellektet; tidsuppfattningen och verkligheten rubbas, allting pågår här och nu – det är så som känslominnet fungerar.

Tid och rörelse

Narration är nära förknippad med tid och rörelse. Figurernas handlingar utspelar sig i frusna ögonblick utmed den linjära tidsaxeln. Vid första anblick kanske den ser ut som en något kaotisk scen med ett myller av människor, som en historisk scen i historiemåleri men med märkliga detaljer som en grupp med soldater som gör utfall mot ingenting och stupar mot marken. Det är när vi uppfattar denna specifika skulptur som ett skeende med en tidsaspekt som den får liv och betydelse. Howards skulptur omfattar ändå 4,25 år.

Bildnarrativet har enligt Andrews beskrivits som ”en serie återkommande försök att smuggla in en tidsfaktor i ett medium som enligt definition saknar tidsdimensionen”, och detta gäller även det kontinuerliga narrativet. Andrews ser det som ett misstag att bedöma 1400-talets konst med ”post-Daguerre-ögon” – renässanskonstnärernas mål var inte att fånga och stanna tiden i ett givet ögonblick som en fotograf. Det är delvis på grund av den fotografiska bilduppfattningen som den figurativa bildkonsten idag ses som en uteslutande rumslig konstform, till skillnad från poesi och litteratur som är mer temporär: Bildkonsten har generellt sett lämnat över historieberättandet till poesin, litteraturen, filmen och temporära konstformer.

Det är inte helt långsökt att jämföra upplevelsen av tid i ett narrativt bildkonstverk med ett musikstycke som är uppbyggt av många noter i en följd. Ett musikstycke utvecklas över tid men de enskilda tonerna har enskild betydelse och bildar i kombination med andra toner olika motiv och teman, och dessa bildar tillsammans större element och en övergripande helhet som är beroende av detaljerna för att förstås. Leonardo da Vinci förklarade musikupplevelsen som att man håller varje enskild ton i (korttids-) minnet tillräckligt länge för att uppfatta dem i relation till varandra. Gör man inte det går det harmoniska förhållandet mellan tonerna förlorat.

På ett visst avstånd kan man se hela Howards skulptur med en blick. Den är då som en kollektiv minnesbild av ett trauma, eller en seger beroende på vilket perspektiv man intar. När man följer historien enligt axeln förändras emellertid innehållet runt den scen man för ögonblicket betraktar. Figurerna är ju också frusna i ögonblicksbilder. När man exempelvis ser scen två där hustrun har svårt att släppa taget, ligger framtiden där till höger som en oklar vision. Skulpturen är så stor och innehållsrik, det är så mycket som kommer hända de närmaste metrarna att man inte riktigt ser det tydligt framför sig, men man har en känsla av den skräck som ska följa. I scenen efter PTSD-figuren, där soldaten på väg hemåt ser tillbaka över axeln, fungerar scenen i skyttegraven som ett minne, nästan lite drömlikt, det ligger bakom honom.

Howard använde sig av skådespelare iförda tids- och situationsenliga kläder. Han har i detalj studerat rörelserna i varje scen genom fotoserier och sedan valt ut och förfinat den rörelse som bäst representerar det som scenen ska uttrycka. Utöver fysiska rörelser finns sinnesrörelser, alltså olika emotioner.

Sabin Howard fick låna genuina kläder från första världskriget i förberedelserna för minnesmonumentet. Foto: Benjamin Chasteen

Konstteoretikern Leon Battista Alberti skrev 1436 i klassikern Om målarkonsten att varje figur till fullo bör manifestera den handling den utför. Varje del av kroppen ska spela sin roll, så att "den dödas delar verkar vara döda in i minsta detalj, och de levandes helt levande. En kropp sägs vara levande när den utför någon rörelse av egen fri vilja. Döden, säger de, är närvarande när lemmarna inte längre kan utföra livets plikter, det vill säga, rörelse och känsloförnimmelser." Det är frestande att gå in och titta närmare på var och en figur i Howards skulptur: ansiktsuttryck, muskulatur, anspänningar och muskler utan tonus, relationerna mellan figurerna och olika grupper av figurer – men att titta på digitala bilder kan inte jämföras med en verklig upplevelse av ett konstverk, bilderna gör säkert inte skulpturen rättvisa, och dessutom är antalet bilder begränsade så jag lämnar det till framtidens betraktare.

Howard berättar i Suggested Donation att en del av figurerna har verkliga historiska personer som förebild. Karaktären med PTSD skapade Howard exempelvis med inspiration av en av de personer som stod modell för figurerna. Hans farfars far hade stupat i första världskriget, och dennes bror kom hem från kriget hade han skjutit först sin fru, sedan sin dotter och sist sig själv med sin tjänsterevolver. Modellen i fråga hade vuxit upp i denna traumatiserade familj, och han uppmanade resten av skådespelarna att försätta sig i en passande sinnesstämning: Hela din familj har dött, samhället är bränt till grunden, dina vänner har sprängts i luften, du har inget jobb, inget hem att återvända till. Enligt Howard blev hela arbetet med emotion och drama, det vill säga rörelse, mycket mer meningsfullt efter det. Det är när man ser PTSD-figurens uttryck som man verkligen får en känsla av tyngden och allvaret och krigets kostnad.

Den 24 juni 2019 postade Sabin Howard en bild på Instagram på framstegen med bronsskulpturen som tillverkas i London.

Den emotionella effekten uppnås dels genom varje figurs rörelse och även hur figurerna samverkar med varandra. Därutöver har hela monumentet en känsla av rörelse. Hela reliefen är ett myller av armar och ben, kroppar och huvuden i olika riktningar. I de båda ändarna finns en viss stabilitet – figurerna har fötterna på jorden och är mer eller mindre upprätta. I mitten, i stundens hetta är det hela mer kaotiskt och figurerna framträder mer som en massa i rörelse. Som den första figuren i skyttegraven som tar ett hopp och liksom flyger fram i en rörelse som sätter fart på de närmaste metrarna av reliefen tills allting plötsligt stannar upp, de faller till marken, de dör och skadas. Tomrummet efter stridssituationen markeras med två korsade balkar eller stockar som tillsammans bildar en pilspets rakt ned i marken. Det är som en våg och en vågdal, och sedan kom- mer en ny våg när de reser sig, och i flaggan, konstverkets högsta punkt, blåser en vind när soldaterna marscherar hemåt.

Lång livstid

Det är fantastiskt mycket jobb som ligger bakom en sådan här skulptur – flera års förberedelser, och sedan flera års arbete med skulpturen. Det är en ovanlighet i vår snabba tid, men så tror jag också att denna skulptur har en lång framtid. Med hänvisning till antikens skulpturer som har bevarats fram till våra dagar och uppskattas av människor än idag kan man tänka tidspann på tusentals år.

Det finns också mycket man skulle kunna säga om dess plats i samtiden och i konsthistorien. Jag tycker det är intressant att en klassisk konstnär på 2010-talet har fått uppdraget att göra ett sådant enormt monument över första världskriget 1914-18, som i princip var den tid då den klassiska konsten dalade i status och mer eller mindre försvann i ett helt århundrade.

Du kan följa utvecklingen av monumentet på Sabin Howards hemsida

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld.

Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd!

Här ser du hur du kan stödja oss.