Det har aldrig lockat mig att springa Örebro maraton. Inte Stockholm maraton heller. Tvärtom har jag alltid predikat hur vansinnigt det är att springa 42 km på asfalt och lägga ned hundratals träningstimmar med ett halvårs bortprioriteringar av roligare saker än långpass innan ett lopp. Fast en gång föll jag till föga. Jag anmälde mig till New York marathon.

När en vän kastade fram förslaget att springa i New York, kände jag plötsligt kittlingen och doften av äventyr. Jag fyllde i anmälningsblanketten. Och funderade på varför. För att försöka ringa in orsaken till varför folk gör sådant här pratade jag dessutom med många av de andra 500 svenskarna som skulle springa tillsammans med mig.

Vad jag kom fram till var att det i alla fall inte var för att visa på vår odödlighet. Sammanfattningsvis skulle jag snarare säga att drivkrafterna är nyfikenhet, viljan att tänja på gränser samt göra något vansinnigt som egentligen är över ens förmåga. New York Marathon är något kul som man gör tillsammans med vänner och ett sätt att komma till USA.