I Den osynlige mannen ställs klassiska frågor om vad som sker med en obegränsad människa. Effekterna imponerade på sin tid, men i dag är det nog framför allt filmens förmåga att visa filmspråkets möjligheter som frapperar.

I en snöig by kommer en man gående. Hans ansikte är täckt av bandage och han bär mörka glasögon. Han tar in på ett hotell, där personalens nyfikenhet snart avslöjar hans hemlighet. Mannen är en vetenskapsman som har lyckats göra sig osynlig. Han vill ha lugn och ro för att kunna framställa ett medel som gör honom synlig igen. När han känner sig illa behandlad av hotellpersonalen utnyttjar han fördelarna som osynligheten ger. Detta eskalerar till storhetsvansinne, vilket driver honom till att använda sin unika egenskap till att utföra rån och terrorhandlingar.

Ett av skälen till att Den osynlige mannen är en av 1930-talets mest ihågkomna skräckfilmer lär vara dess specialeffekter. John P. Fulton, som senare arbetade med Alfred Hitchcock och även skapade effekter till De tio budorden, gjorde här en betydelsefull insats. I Den osynlige mannen använder han flera tekniker för att skapa osynlighet. En av metoderna är chroma key, som i dag är en ganska enkel process med datorns hjälp. Även om filmer redan på den tiden kunde manipuleras i efterhand fick mycket ske på plats. Bland annat skapade man ett slags kamouflage genom att förse huvudrollsinnehavaren med helt svart mundering. Trots att resultatet inte är alltigenom övertygande finns det i filmen en särskild dimension av effekter som kräver ett stort mått av kreativitet. Det vi ser blir mitt i illusionen äkta och mer likt ett reellt trolleritrick än vad en datorgenererad effekt är.