Han som älskade livet ställer tittaren inför viktiga frågor om vad ett konstnärskap innebär. Med stora gester presenteras den berömde konstnären Vincent van Gogh, vars tillvaro präglades av en stor lidelse för konsten och livet.
Vincent van Gogh har blivit sinnebilden för det missförstådda geniet: hans excentriska personlighet, att han inte rönte några större konstnärliga erkännanden under sin levnad, och hans självmord, som även det har bidragit till denna bild. Som titeln Han som älskade livet antyder avser den att peka på livsbejakelsen som fanns hos konstnären. I berättelserna om van Gogh möter vi ofta en inåtvänd och lite tvär man, något som denna film inte har tagit fasta på. Här är han i stället utåtriktad och mild. Detta leder till de återkommande frågorna om vad en biografi egentligen är berättigad att göra. Hur mycket fiktion tål ett liv innan det försvinner? Grunden till denna films frihet i skildrandet av van Gogh lär vara att den bygger sin version av honom på hans målningar.
I huvudrollen ser vi Kirk Douglas, ett av det gamla Hollywoods stora namn. För en samtida tittare – och egentligen för alla som har sett filmen från och med andra halvan av 1960-talet, då en ny filmhistorisk epok inleddes – är det lätt att göra sig lustig över denna eras manér. Skådespeleriet, berättandet och musiken ter sig övertydliga. Douglas för med alla tänkbara ord och gester fram den passion som van Gogh måste ha burit på. Ett möte mellan en nederländsk 1800-talskonstnär och det gamla Hollywood kan tyckas vara en underlig korsbefruktning, men fungerar förvånansvärt väl. Inte minst då det gamla Hollywood i regel var studiobaserat, vilket skapar kontrollerade miljöer. Detta gör att vi lättare kan se den värld som låg till grund för van Goghs konst. En konstnärlig gärning som präglades av grova penseldrag och starka känslor.
