Ur Självbiografiska anteckningar

Jag hade fått så gott som en beställning från Nationalmuseum. Man önskade mig representerad i Statens Samlingar och jag tog mig för att måla en kulturbild av vad jag hade kärast och kände bäst, den åker och det dike där jag lekt som liten medan de stora skördade. – Mormor skulle naturligen bli huvudmodell, koka potatis i diket och taga upp vad som fanns i matsäcken åt skördefolket. Dräkterna hade väl förändrats sedan min barndom och jag ville ha mitt minne rent från denna tid, så mina modeller fick kläda sig gammalmodigt. Min morbror Lars var modell till mannen som skär säden i bakgrunden och har ett barn i säck på ryggen. Dem kan ju modern ej bära som skall taga upp säden efter honom. (Min döda syster Karin, den lilla med bränsle i förklädet.) Lars hade också lånat sig min häst att rida de två kilometerna till min bostad. Hur är ej denna tavla betecknande för denna period av mitt konstnärsliv. En sådan pietet för vart grässtrå eller ax i åkerrenen eller rynka i gummans ansikte kom nog mest av kärlek och respekt för naturen, att vilja tillfredsställa mig själv med min konst, och så antagligen blandad med en duktig portion ärelystnad om jag känner mig själv rätt. Men om drivfjädern till ens handlingar bär handlingarna bäst vittne i de flesta fall. Jag menar att från ett konstverk till exempel utstrålar något visst som meddelar sig till åskådaren. Denne känner instinktmässigt eller suggestivt drivfjädern och när jag som främmande efter 22 år återser denna tavla säger den mig att konstnären haft en betydlig kärlek till hemmets torva som drivfjäder. Varför jag kommer med dessa reflexioner är att min hustru som i går for hem från Palermo yrkat att jag skulle tala något om mina impulser till arbetet. Det är svårt att så känna tillbaka.