Uno Eng (1896–1972) debuterade med en samling historietter med titeln Skioptikon 1921. Som de flesta inte längre vet är ett skioptikon en liten apparat som likt föregångaren Laterna Magican visar förtätade bilder av verkligheten – allt som behövs är en ljuskälla med tillhörande mörker, en konkav spegel, ett objektiv och lite till. En bild projiceras på en skärm eller på den vita väggen, och fantasi och sinnesintryck blir till ett. Uno Eng var ingen författare, han var en ordkonstnär. En ekvilibrist – i dag hade han självklart varit ensammare än någonsin, i den mån någonting överlever i ensamhet. Den subtila, lite ironiska och med åren allt mer lakoniska för att inte säga varmt sarkastiska humorn liknar en andens dinosaurie. Tack och lov räcker det med att läsa en rad eller två i hans sparsmakade böcker och en annan värld än DN och SVT med partipolitik och Pernilla Wahlgren kommer till liv. Uno Eng är ett skioptikon – en Laterna Magica, som elegant öppnar upp världarna bortom varje löpsedel och nyhetsrubrik. På en lunch med för mig obekanta människor för många år sedan tillfrågades jag om en favoritförfattare och jag nämnde några som fallit i glömska (i dag hade de inte hunnit bli till ett minne). Inga Ehrström, Tord Herne, Bengt Jahnsson – Uno Eng. Sällskapet andades plötsligt in och utropade: ”Men du har ju hans dotter till bordet!” En sann ära gör ett vackert minne. Ett annat minne var då jag i ungdomlig entusiasm ringde upp Uno Engs förläggare på det lilla förlaget Zindermans (Bonniers dumpade Uno efter två titlar). Jag tackade den gamle herrn, för att han utgivit så mycket av denne särling och inte minst för de två sista pärlorna – Tungomål och vändningar (1969) och Abisag (1971). Den gamles röst var kärv och kort. Det lät som en fråga, men det var bara ett konstaterande. ”Tack, du unge man, men vad tjänade det till.”

Einar Askestad
Kontakta skribenten: [email protected]