Är människan bara en kugge i ett organisatoriskt maskineri? Eller är ett sådant synsätt gammalmodigt och fungerar i praktiken dåligt? ”Vi stressar oss sjuka och kan inte prestera på topp”, säger entreprenören och förändringsregissören Anna Ahrenfelt, som menar att ett nytt, mer humanistiskt tänkande behövs.

I industrin tar robotarna över alltmer. Längs det löpande bandet syns sällan någon människa, förutom den tekniker som trycker på ”on” och ibland – fast helst inte – på ”stop”. Kan det vara så att ett mekaniskt synsätt, en slags robotkultur, har smugit sig in även i verksamheter där resultatet snarare hänger på medarbetarnas delaktighet och engagemang? Anna Ahrenfelt menar att så är fallet, och hon arbetar passionerat för att bryta denna utveckling.

Robotiseringen av industrin har pågått ett bra tag och argumenten har handlat om att automatiseringen gynnar de anställda. Ingen ska längre behöva utföra själsdödande, smutsiga och farliga jobb. Men hur ter sig då verkligheten för alla dem som har icke-smutsiga, icke-själsdödande och icke-farliga jobb? Trivs man? Utvecklas man? Kan folk på tjänstemannasidan påverka sin vardag? Lyckas man balansera krav och stress med vila och återhämtning? Har de som arbetar på kontor ett värdigt liv? Eller har de blivit som robotar i snygga kläder? Var på skalan robotmänniska befinner sig egentligen dagens organisationskultur?