Livet bjuder på med- och motgångar och vissa verkar ha det tuffare än andra. Berättelser om människor som klarat sig igenom svåra prövningar kan ge styrka och mod till andra att ta sig igenom det de befinner sig i. Här delar en kvinna personligen med sig av sin historia i hopp om att hjälp andra. 

Min barndom var mycket bra och jag trodde att saker och ting alltid skulle vara så – tills livet drabbade mig, med svåra sjukdomar. Jag blir ofta känslosam när jag tänker på det, eftersom ord aldrig kan uttrycka min tacksamhet för att ha undkommit döden. Det här är berättelsen om mitt mirakel, om hur jag stötte på en video på internet, och hur den förändrade mitt liv för alltid.

Mina bekymmer började 2007 när jag gick i klass 10. Hälsan började bli sämre, och jag fick hämta andan till och med när jag gick. Jag kunde inte ens äta själv. Först tog mina föräldrar lätt på det och tänkte att symptomen skulle försvinna med hjälp av mediciner, men det började istället bli värre.

Jag blev blek och svag, och medicinen hjälpte inte. Pappa tog med mig till flera kliniker i staden där vi bor, men det verkade inte som att läkarna hade någon aning om vad de skulle göra. Jag fick en ny diagnos och en ny medicin varje gång jag kom.

Vi åkte till alla sjukhus som fanns. Men svaret var alltid detsamma; fler diagnoser och fler mediciner.

Det var som om jag hade ett helt gäng olika sjukdomar, med symptom som bröstsmärta och svårighet att andas, stenos, gulsot från en leversjukdom, njurproblem och utmattning. Pappa och jag åkte till alla sjukhus och kliniker i Bac Ninh, men vi fick bara fler mediciner.

Sedan tog pappa med mig till huvudstaden Hanoi, där vi åkte till nästan alla sjukhus som fanns. Men svaret var alltid detsamma; fler diagnoser och fler mediciner. Jag kunde inte ens räkna hur många piller jag behövde ta varje dag.

Pappas kärlek höll mig vid liv

Pappa tog mig till och med till andra delar av landet för att besöka olika kliniker. Då insåg jag att en fars kärlek saknar gränser. Pappa hade alltid varit konservativ, med ett häftigt humör, men uttryckte sällan sina känslor. När jag blev sjuk blev hans hår snabbt grått.

Mina behandlingar kostade en förmögenhet, men pappa klagade aldrig. Han sade ofta: ”Du måste äta och dricka ordentligt. Var inte orolig. Jag har gott om pengar för att ta hand om dig.” Gott om pengar? Jag visste att han bara ville trösta mig, för både mamma och pappa arbetade i fabrik och hade inte några höga löner.

Jag glömmer aldrig hur pappa svettades när han bar mig på ryggen, upp för trapporna och knackade på dörren till alla kliniker vi kunde hitta. Han var tung, så det var jobbigt för honom, men inget verkade kunna få honom att dra ner på tempot. Jag var utmattad i den kvävande värmen, men pappa höll ut. Han vägrade att ge upp. Jag kände mig trygg på hans rygg, och han var den jag alltid kunde räkna med. Det kändes som om jag inte behövde oroa mig för någonting. Jag var sjuk, men pappa skulle rädda mig.

Ständiga behandlingar

På nästa sjukhus vi besökte fick jag diagnosen allvarlig myasthenia gravis, MG, en sjukdom som försvagade mina muskler. Läkarna föreslog att jag skulle opereras. Det kändes hoppfullt. Sjukhuset hade ett gott rykte och läkarna var skickliga och erfarna.

Jag ville så gärna kunna gå och springa normalt igen, och kunna fortsätta i skolan med mina vänner igen. Efter att ha varit svag i flera månader längtade jag efter få känna mig stark och frisk.

Jag väntade tålmodigt på operationen, men efteråt blev det inte alls bättre och läkarna kunde inte förstå orsaken till mina problem. Mina föräldrar var oroliga och pappa sade till en av läkarna:

– Snälla ge henne bara någon medicin som gör att hon kan fortsätta. Jag vill inte att hon bara ska bli svagare för varje dag.

När den västerländska medicinen inte kunde hjälpa mig vände sig familjen till traditionell kinesisk medicin, traditionell vietnamesisk medicin, siare och sedan qigong. Mina föräldrar var så desperata att de provade allt de kunde komma på. Jag fick gå till spåmän, bevittna offerritualer och få alla möjliga sorters andliga behandlingar.

Efter ett tag kom jag till sist på vad det var för sjukdom jag hade. Vårt närmaste sjukhus och helarna konstaterade alla att jag hade lupus, en kronisk hudsjukdom. Jag skulle följa medicinska rutiner och vara beroende av läkemedel resten av livet. Nya symptom blossade upp i olika organ hela tiden, en del milda, andra svårare. Medicinering skulle bara kunna lindra eller dämpa smärtan.

I dödens närvaro

Efter sex års sjukdom var kroppen i så dåligt skick och min familj var utom sig av sorg. Tidigare var jag entusiastisk och lätt att ha att göra med, men vid den tiden var jag osäker och tyst. Huden blev mörk och var full av sårskorpor och ärr. Jag skämdes och började undvika människor.

I vissa ögonblick tvivlade jag på att jag skulle leva året ut. Livet hängde på en tråd, och jag kände det som att det var lika skört som fjärilsvingar. Jag var besatt av tanken på döden, men kunde inte acceptera att det var mitt öde. Det var så orättvist! Jag var så ung! Det kändes som om jag inte ens förstod livet, för att inte tala om döden.

Jag fantiserade om hur döden skulle se ut: om den dagen skulle komma så skulle jag lämna allting bakom mig. Mina föräldrar skulle sätta sitt hopp till Gud, och jag skulle ligga i sängen, titta upp i taket och sluta ögonen. Kanske skulle jag be om ett mirakel i sista minuten. Någon medicin skulle inte behövas, och jag skulle inte längre gråta mig till sömns.

Jag skulle aldrig vakna upp igen på morgonen, titta ut genom fönstret och känna mig tacksam för ännu en dag. Jag skulle aldrig mer kunna känna solens strålar mot huden och den friska luften i lungorna. Jag skulle aldrig få någon mer chans att säga till mig själv: ”Kom igen! Livet är underbart!”

Mot alla odds gick jag klart gymnasiet och kom in på universitetet. Men jag förväntade mig aldrig att leva så länge att jag hann ta examen. Jag undrade alltid om man skulle sakna mig när jag var borta. Skulle människor minnas flickan som levde större delen av sitt studentliv i biblioteket för att leta efter något som kunde bota hennes sjukdom?

Jag ville också be om ursäkt eftersom jag inte hade gjort annat än kostat dem en förmögenhet. Jag hoppades att de skulle klara av sorgen efter att jag var borta.

Sista året på universitetet kände jag att jag hade fått nog. Livet var för tröttsamt och jag hade ingenting att leva för. Jag ville skriva ett brev till mina föräldrar. Jag var så djupt tacksam över att de hade gett mig livet och sin kärlek. Jag ville också be om ursäkt eftersom jag inte hade gjort annat än kostat dem en förmögenhet. Jag hoppades att de skulle klara av sorgen efter att jag var borta.

Jag tänkte att om jag skulle dö så skulle jag åtminstone glömma allt lidande och bara ta glada minnen med mig i graven. Jag skulle vara lugn och fridfull, eftersom jag skulle till himlen. Hopp eller förtvivlan, glädje eller förödelse, återseende eller separation, död eller liv – allt var mig likgiltigt. Jag var redo att dö.

En video förändrade allting

Precis då, när jag var redo att ge upp, så skedde ett mirakel. Jag vet inte vad jag annars ska kalla det, eftersom det kom så oväntat, nästan som om det var en dröm. Jag kommer aldrig att glömma den dagen, 21 juli, 2013, eftersom den förändrade mitt liv.

Den morgonen träffade jag på en video på internet, där de visade qigong. Där var en mästare som mediterade, klädd i gul dräkt. Inte förrän senare fick jag reda på att det var meditationsövningen i Falun Gong, som också kallas Falun Dafa, en meditationsmetod som omfattar qigongövningar och djupa andliga principer.

När jag såg de långsamma, mjuka rörelserna kände jag mig lugn med en gång. Jag satte mig ner och följde rörelserna, och som ett mirakel kändes kroppen lätt som en fjäder, och jag glömde nästan hur utmattad jag hade varit de senaste sex åren.

Jag började gräva djupare i metoden och tog kontakt med en Falun Gong-utövare i Bac Ninh. Hon gav mig boken ”Zhuan Falun”, som är Falun Gongs huvudbok. Den förklarar alla metodens principer, där kärnan är sanning, godhet och tålamod. Det väckte min uppmärksamhet och jag fortsatte att läsa. Även om det var svårt för mig att förstå allting på en gång, så kunde jag inte lägga ifrån mig boken. Jag läste om den många gånger och kände mig aldrig trött.

Jag bestämde mig för att inte tvivla på ödet utan istället omfamna livet igen. Nu hade jag motivation att gå framåt.

Boken innehöll sådan djup mening om livet, mänskligheten och moralen, förklarat på ett enkelt, logiskt och vetenskapligt sätt. Jag hade läst många böcker under de fyra tidigare åren, men ingen kunde jämföras med den här.

Det kändes som om den upplyste mig, hjälpte mig att förstå varför jag led och kämpade i livet. Medan jag läste hjälpte den mig att släppa det som tyngde i hjärtat och som hade följt mig i sex år. Jag bestämde mig för att inte tvivla på ödet utan istället omfamna livet igen. Nu hade jag motivation att gå framåt. Människor brukar säga, ”Det är hjärtat som bestämmer ens öde och förändrar ens svårigheter.” Jag hittade sanningen som jag hade längtat efter, öppnade mitt hjärta och lättade min själ.

Jag blev återigen mitt gamla glada, utåtriktade jag, full av energi. Jag berättade för alla att jag hade hittat en skatt. Mina föräldrar var glada att se mig läsa och öva Falun Gong regelbundet eftersom de visste att det var en livskälla för mig.

De mest uppenbara förändringarna var min hälsa. Ungefär en månad efter att jag hade börjat med Falun Gong hade smärtan försvunnit. Jag kände ett starkt energiflöde i kroppen, och det fick mig att känna mig frisk och avslappnad. Det jag upplevde är svårt att beskriva – det var som att bli född på nytt, med en ny kropp, ett nytt sinne och en ny själ. Mitt ansikte lyste av glädje och huden såg frisk ut. Till och med mina ärr började blekna.

Jag var frisk och stark igen, inte längre bara ett skal fullt av virus och sjukdom. Jag kände så mycket glädje att jag ville dela den med alla. Jag cyklade till affärerna med traditionell kinesisk medicin i närheten och berättade för dem om mitt mirakulösa tillfrisknande och föreslog att de skulle berätta för alla sina kunder om det. De flesta av dem hade känt mig i flera år och var häpna över att jag hade lyckats övervinna döden.

Jag tror att människor som har kämpat och hamnat i förtvivlan fortfarande kan lära sig att uppskatta livet. Jag har varit där och vet vad det innebär att känna hopplösheten, så jag hoppas att jag kan nå ut till så många som möjligt, särskilt de fattiga med allvarliga sjukdomar som bor på landet. Jag vill att de ska veta att det finns hopp.

Jag har träffat många människor i Bac Ninh som verkligen har blivit pånyttfödda tack vare Falun Gong. Många har upplevt dramatiska förbättringar i sina liv och med sin hälsa och glädje. Människor frågar mig ibland om hälsofördelarna med Falun Gong. Då brukar jag svara dem att det hjälper till att bli av med sjukdomar och förbättra en människas förmåga, men att det inte är det huvudsakliga syftet. Det huvudsakliga syftet är att hjälpa människor att hitta tillbaka till sitt sanna jag genom att följa principerna sanning, godhet och tålamod. Det är bara då de kan hitta sann och bestående frid och glädje.

Det har gått tre år sedan jag började tillfriskna, och det har varit de bästa åren i mitt liv. Det blir ofta känslosamt när jag tänker på hur det var tidigare, eftersom det inte finns ord att uttrycka min tacksamhet över den här andra chansen till livet. Jag hoppas att min berättelse kan ge hopp och inspiration till alla som läser den, och att du får möjlighet att själv uppleva mirakel.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.