Karin Boye (1900–1941) kan liknas vid ett sår i den svenska själen. Priset för den känslighet som i kraft av sanningsanspråk går under i den ensamhet som en klarblick kan ge. ”Svärd som fäktar mot övermakten, du skall brytas och sönderslås!” skriver Hjalmar Gullberg när han får beskedet om hennes död, och fortsätter: ”Starka trupper har enligt TT nått Thermopyle, Greklands lås. Fyrtioåriga Karin Boye efterlyses från Alingsås.” I sin roman Kallocain (1940) är hon inte långt efter dystopiska framtidsvisionärer som Franz Kafka, George Orwell och Aldous Huxley. En avgrund ligger på lur, och den är skapad av människors otillräcklighet, eller snarare: av den fallna värld som blir resultatet av att alltför många inte tagit sin uppgift på allvar på denna jord. ”Det låter så nedrigt att säga att ett verkligt och intensivt liv är förmer, men det är åtminstone min fulla övertygelse och blir det mer för var dag som går”, skriver Karin Boye i ett brev på 20-talet. Uppburen poet, lärare, medlem av Samfundet de Nio – mitt under ett brinnande krig drar sig Karin Boye undan en gång för alla. Hennes ord lever vidare, och har du vägarna förbi stanna till vid en stor sten på en kulle norr om Alingsås – hopkrupen tog hon där farväl till denna värld.

Einar Askestad
Kontakta skribenten: [email protected]