Minnen kommer över oss från till synes ingenstans. Vad vill de säga oss? Ett minne från Paris får mig att tänka på den goda journalistikens svårigheter och framtid.

Paris sent 80-tal. Jag sitter på uteserveringen på Cafe Les de Deux Magots, läser Kundera som alla andra och ser mig omkring efter något vackert. ”le Monde! le Monde! le Monde! Achetez le Monde! le Monde! le Monde! le Monde! Achetez le Monde!” Ett litet tidningsbud svidad i svart dyker upp på scenen och flyger kring bland borden bärande på sin trave. Dålig fiskelycka i dag! Fransmännen sitter fördjupade i samtal eller med näsan djupt nere i någon bok.

Men han ger sig inte utan hastar vidare och har snart rusat runt kring vartenda bord som en fånge i en labyrint som till slut belönas för sin möda med att hitta vägen ut – och mycket riktigt (min bok har hamnat i knät eftersom verkligheten just satt upp en pjäs): där borta sitter en man och ser brett leende den lille tidningsförsäljaren rakt i ögonen. Napp! Med traven under armen sätter han av i flygande fläng, stannar elegant upp, drar fram ett skinande exemplar ännu ångande från pressarna fylld med fransk, briljant kulturanalys, sträcker fram andra handen och väntar på ett mynt. Mannen sitter där med ögonen rakt på försäljaren, men gör ingen ansats att betala, eller ens ta emot tidningen.