Melodifestivalen är ett årligt event – eller numera sex sådana – som i Sverige nog bara kan gå den ensligaste eremiten förbi. Klagandet över detta spektakel är lika traditionsenligt som att miljontals människor bänkar sig framför det. Vad är det som skapar denna återkommande kritik och entusiasm?

Att samlas kring musik, och sedan kanske gå och nynna på samma melodier, är något djupt mänskligt. Missnöjet över tävlingen grundar sig många gånger inte på ett ogillande av enkel populärmusik, utan på att programmet handlar så lite om musik och så mycket om yttre attribut. Det är inte svårt att förstå missnöjet när man med hjälp av SVT:s arkiv går tillbaka i tiden. Under 1900-talet sjöng artisterna till en orkester, numera är musiken förinspelad. Det fanns även en glädje i sången, nu kan även de gladaste sångerna kännas depressiva. Programledaren var saklig och vänlig, i dagens Melodifestival är det sarkasm som gäller, ofta uppblandad med sådant som hör till privatlivet. Även tempot är annorlunda, fram till några år in på 2000-talet var det långsamt och därefter alltmer hysteriskt för varje år. Det är inte lätt att hänga med, men samtidigt känns det inte som om man missar något, även om allting skulle gå en förbi.