Vad gör vi när vår partner blir sjuk? Om vi är lyckligt lottade har vi varit tillsammans många år, delat livet med allt vad det innebär och kanske har några barn som i sin tur knoppat av sig. Man känner sin äkta hälft lika bra som sig själv. Alla foton. Där är vi. Och så kommer den där dagen. Han eller hon börjar bete sig egendomligt. Tappar minnet. Faller omkull. Blir arg. Ligger plötsligt en dag i badkaret och gråter. Något har hänt. Prover. Diagnos. Livet blir aldrig detsamma igen. Sakta sjunker en älskad människa in i mörkret. Vad gör vi då? Hur tänker vi?

Expressen gjorde nyligen en intervju med en kvinna vars man fick diagnosen Lewykroppsdemens. Hon beklagar sig. Hon säger att ”ansvaret hänger på mig dygnet runt. Det blir en ofrivillig ensamhet när man exempelvis inte längre blir bjuden på några fester.” Det är givetvis illa att en person i hemmet ska ta huvudansvaret när en partner är i behov av ständig passning, och man kan läsa mellan raderna att här finns ett problem med hemtjänstens service. Jag vill heller inte moralisera, och vi gör alla de val som vi tror är bäst för oss. Men vi kan också – trots tragiken i kvinnans situation – fundera på vad hon säger. Hon talar om en ofrivillig ensamhet. Men du har ju din partner hos dig, även om han inte är densamme längre. Det är ju fortfarande ”ni”, även om det liv ni haft inte finns längre. Vad hade din man gjort i samma situation? Skulle han inte hjälpt dig? Skulle du inte hoppas att han gjorde det – till och med förvänta dig det? Kvinnan säger att hon inte längre ”blir bjuden på några fester”. Ja, det kanske är synd. Men du blir det inte nu eftersom din man är sjuk, och det är väl inte svårare än så.