Häromdagen chattade jag med två av mina närmsta vänner. En av dem lade upp en bild som visade hur två bildrutor av Jack Nicholson från två helt olika scener i filmen ”The Shining” kan läggas så perfekt över varandra att de närmast bildar ett enda ansikte.
Vi började genast driva med både Kubricks extrema perfektionism och de lika fanatiska filmentusiasterna som uppmärksammar sådana ting. Vi drev egentligen lika mycket med oss själva, eftersom vi egentligen älskar det, och vi beundrar Kubrick. Vi älskar det, men vi förstår någonstans att det finns en nivå av något fånigt och absurt i det.
Båda dessa mina vänner har en stor kapacitet för allvar och uppriktighet, men inte sällan talar vi ironins språk med varandra. I vissa lägen är ironi eller mångtydighet det naturliga svaret. Det kan vara befriande, vackert rentav. Roligt. Det där lilla utbytet vi hade gjorde min dag bättre.
