Det är inte så konstigt att folk är arga


Flera av de debatter som blossat upp på senare tid tycks egentligen handla om något djupare. Ett exempel är frågan om muslimska böneutrop, något som 60 procent av de svarande i en Sifo-undersökning tyckte borde vara förbjudet.

De praktiska argumenten emot övertygar inte nödvändigtvis. Ser man det som en ren offentlig ordningsfråga är det en ganska liten sak. Religionsfrihet råder, och det är svårt att bevisa att böneutrop är ett sluttande plan mot det snara införandet av sharialagar.

Men många provoceras uppenbarligen djupt av det, och det är inte så konstigt.

Vi har nämligen hamnat i en situation där hela synsätt – som för inte så länge sedan var fullt legitima, och fortfarande är mycket viktiga för många – egentligen inte har någon plats i det civiliserade offentliga samtalet. Det går inte att i Sverige år 2018 börja hänvisa till sådant som svenska traditioner, seder och bruk, hemkänsla och kultur. Dumstruten trycks blixtsnabbt ner på huvudet.

Om man bär på en skavande känsla av att muslimska böneutrop inte hör hemma i Sverige är man per automatik en känslostyrd bakåtsträvare. Troligen rasist och islamofob, definitivt mindre upplyst, och man klappas i bästa fall lite överseende på huvudet av intelligentsian.

Den här känslan är nämligen lätt att plocka sönder med moderna, upplysta argument: Man har inte insett att "svensk kultur" bara är en produkt av olika importer under århundradena. Man riktar helt enkelt inte den korrekta normkritiska blicken mot sig själv och sin kultur.

Det postmodernistiska perspektivet där allting ska plockas isär, undersökas och kritiseras har dock inte – för att uttrycka det milt – på samma sätt slagit igenom i den muslimska världen. Vi kan därför vara rätt säkra på att de muslimer som vill kunna få en del av sin egen kultur att slå rot här, inte är särskilt intresserade av att normkritiskt plocka sönder den. Det är rimligt att anta att de vill bejaka den.

Och det är här många av våra makthavare och företrädare gör bort sig. Det slinker nämligen gärna ur dem att svensk kultur egentligen inte finns, eller att om den finns så är den ”töntig”, eller bara ”barbari”. Vi uppmanas – nej, anmodas faktiskt – av staten att rikta en kritisk blick mot alla våra egna normer, samtidigt som vi ska vara maximalt toleranta mot andras – helt oavsett om dessa grupper är intresserade av att normkritiskt granska sig själva.

Det är alltså begripligt att de som känner sig som ”etniska svenskar” kan uppleva att de av sina företrädare faktiskt ses som mindre värda än de som kommer hit med andra traditioner. Det är inte nödvändigtvis sant, men det är inte ett dugg konstigt att den känslan kan uppstå. Titta bara på ledarsidorna på nationaldagen.

Om man kombinerar det här med den känsla av att ha blivit främling i sitt eget land som många svenskar tycks bära på just nu, så är det ett recept för en stor ilska. Och det är den ilskan vi ser lysa igenom i många frågor i Sverige idag.

Man kan inte bygga politik på känslor, kanske någon invänder, och det må vara sant. Men man kan inte heller som folkvald nödvändigtvis förvänta sig att sitta kvar om man gör tillräckligt stora delar av befolkningen förbannad.

 

Stora skuggor simmar in mot stranden – men vad är det för underliga varelser?

Slav under kommunismen