Någonstans i Political Pilgrims – Western Intellectuals in Search of the Good Society – lanserar författaren Paul Hollander begreppet ”myten om att ha varit där”. Vad är det? Det var den myt som intellektuella ofta bar med sig i tron att de hade en högre kunskap om till exempel Sovjet och Kina bara för att de hade ”varit där”: ”Men sitt du där hemma och tyck illa om Stalin och Sovjet, jag har minsann sett det i verkligheten, och jag vet hur underbart det är.” Ungefär så lät det. Vår egen Olof Lagerkrantz – chefredaktör för DN mellan 1960 och 1975 – är ett gott exempel på denna naivitet och anti-intellektualism som Hollander beskrev. När chefredaktören kom hem från en guidad resa runt i Kina utbrast han entusiastiskt att ”flickorna hade blommor i håret”. Det var säkert sant, men inte riktigt hela sanningen.

Fast det är inte alltid en myt. Om man inte är förblindad av ideologi är det nog bra att se saker med egna ögon. Efter fem år i Jordaniens huvudstad Amman var det en trist verklighet att mängder av obebyggda ytor är fyllda av så finkornigt glassplitter att det nästan blivit pulver. Men bara nästan. Dristar du dig ut barfota känns allt bra tills du vänder upp fotsulan. Så är det aldrig i Europa, tänkte jag missnöjt. Men det var innan jag hade vägarna förbi Christopher Street Day – Berlin Pride: Für mehr Solida- rität + Empathie i den tyska huvudstaden, en enorm festival för olika typer av sexuella minoriteter inklusive parader genom staden och öppningstal av Berlins borgmästare. När jag passerade festivalområdet på väg hem var festen redan över men spåren fanns kvar. Jag var oförsiktig nog att styra ner i en park och insåg snart att jag inte kunde cykla längre. Parken låg intill festivalen och längs hela den vackra parkpromenaden låg krossade flaskor, glassplitter och annat skräp i en sådan omfattning att tankarna gick till en filminspelning. Jag såg en mamma leda sin punkterade cykel med dottern sittande på pakethållaren. Andra bar på sina cyklar som utmärglade järndjur.