Hur ofta tar du dig tid för en timslång promenad? Eller att bara sitta och fundera i naturen utan att göra någonting annat än att njuta av tystnaden? Jag är säker på att en del av er har den här lyxen regelbundet, men de flesta av oss tar oss inte tid dagligen för att vara för oss själva i tystnad.
För en del känns det som lyx. Det känns ofta som att kampen för den dagliga existensen ligger för nära överlevnadsnivån för att vi ska kunna tänka oss en timme i naturen, särskilt om den naturen ligger en bit bort.
Hjärnan prioriterar att vi håller oss upptagna eller är beroende av distraktion.
För många av oss är dock det främsta skälet att hjärnan prioriterar att vi håller oss upptagna eller är beroende av distraktion. Hela dagen är full av ovisshet, vilket driver oss till att försöka göra mer i ett försök att kontrollera saker och ting, eller att undvika att göra misstag genom att hänge oss till våra begär till teknologi och distraktion.
Hjärnan prioriterar att vi håller oss upptagna eller distraherade.
Ovissheten finns invävd i varje timme av våra liv. Vi är osäkra på vad vi ska göra, vem vi är, om vi är tillräckligt bra, vad som ska hända, vad som pågår i världen och hur vi ska hantera allt som överväldigar oss i livet. Vi tänker sällan på det, men vi känner ovisshet hela tiden. Kan vi lyckas om vi följer det hjärtat ropar efter? Det vet vi inte, och den ovissheten kan få oss att falla in i distraktioner eller att vi ser till att vi är upptagna.
För att ta hand om de känslor som ovissheten väcker i oss och som kommer från instabiliteten i våra liv, så klänger vi oss fast vid det som känns tryggt och det som ger oss distraktion. Samtidigt hindrar vi oss från att forma de vanor vi vill ha. Får vi en liten lucka så tar vi fram telefonerna eller sätter på vår favoritvideoplats för att titta på någonting.
Tanken med att ha tid i livet för att vara i ensamhet och att ha tystnad för eftertanke låter bra för många av oss. Men när vi får tid för att verkligen ha den där stunden så hittar vi på ursäkter.
”Jag kan inte; jag har för mycket att göra.”
”Jag ska bara ta hand om ett mejl till.”
”Jag ska bara se en video till.”
Samtidigt blir vi dränerade av att ständigt vara upptagna och distraherade. Vi är alltid påslagna, uppkopplade, stimulerade, och förbrukar hela tiden energi.
Hur skulle det vara att koppla bort under en timme varje dag? Att släppa TV, böcker, digitala enheter och bara gå ut och gå? Att inte vara produktiv. Att vara i kontakt med naturen?
Vi kan öppna oss för tystnaden som ger hjärnan en chans att vila och utrymme för reflektion och tomhet.
Vi kan använda de lediga stunderna. Vi kan ladda om och bli påfyllda av naturen. Vi kan använda lätt fysisk rörelse för att förbränna överskottsenergi som driver på vårt tjattrande sinne, och öppna oss för tystnaden som ger hjärnan en chans att vila och utrymme för reflektion och tomhet.
Lätt fysisk rörelse förbränner överskottsenergi som driver på vårt tjattrande sinne.
För att göra det behöver vi sluta låta ovissheten styra över våra liv. Den kan vara där, en ständig följeslagare, och vi kan lära oss att vara trygga med den och till och med gilla den som den är. Men den ska inte behöva styra oss.
Gå till ensamheten och var med de där känslorna som får dig att lockas till distraktion eller att ständigt vara upptagen.
För att förändra det här behöver vi skapa utrymme för att vara för oss själva, kanske bara en halvtimme, och sedan se till att det blir av. Var uppmärksam på när sinnet försöker sätta käppar i hjulet så att det inte blir av eller så att du skjuter upp det. Ge inte med dig. Gå till ensamheten och var med de där känslorna som får dig att lockas till distraktion eller att ständigt vara upptagen. Var med de där tankegångarna och stressen.
Se vad som händer när du ger plats för de här sakerna. De går upp i rök, de lugnar ner sig. Och du får näring av utrymmet och livet omkring dig.
Leo Babauta är författare till sex böcker och driver bloggen Zen Habits med över två miljoner följare. För mer information se Zenhabits.net
