Bokrecension: När postmodernismen kom till Sverige
Av Johan Lundberg, Timbro förlag


Ordet ”postmodernism” har väl aldrig funnits på en så stor del av svenska folkets läppar. Men de senaste fem åren eller så tycks allt fler ha börjat fråga sig vad som egentligen ligger bakom till synes obegripliga samhällsfenomen och attityder.

När jag skriver det här har SVT nyligen ägnat mycket utrymme och möda åt att övertyga oss om att vi inte längre bör använda ordet ”eskimå”. Samtidigt befinner sig USA i ett slags lågintensivt inbördeskrig där till och med politiker tycks vara beredda att avskaffa polisen, till synes för att en brottsling dött under ett ingripande.

Om man som lekman börjat söka rötterna till samtidens märkligheter bortom den vanliga nyhetsrapporteringen har man kanske för första gången stött på ordet ”postmodernism”, hos en Jordan Peterson eller en Henrik Jönsson. Har man inte läst humaniora på universitetet har man nog aldrig funderat på hur några svåra franska filosofer från 60-talet kan ha fått folk att tro att det är självklart att man själv kan bestämma vilket kön man har, eller att det är mer synd om en brottsling än ett brottsoffer.

Naturligtvis är det inte så enkelt, men att förstå vad postmodernism kan tänkas betyda och gå ut på blir lätt en resa in i obegriplighet, där allt vad språk, mening och sanning heter löses upp och blir relativt. Johan Lundbergs nyutkomna bok på Timbro förlag är kanske inte rätta startpunkten för den som precis börjat bli varse de här frågorna. Däremot kan det vara något för den som redan gett sig in i det här landskapet, som kanske börjat läsa artiklar och böcker, lyssna på poddar eller tittat på videos för att fördjupa sig i svensk politik. Den kommer lägligt i kölvattnet av Ivar Arpis och Anna-Karin Wyndhamns ”Genusdoktrinen”, och i samma våg som Helen Pluckrose och James Lindsays mer omfattande verk ”Cynical Theories”.

Lindsay kan, för den som är intresserad, här ses diskutera postmodernism och boken på amerikanska Epoch Times intervjuprogram ”American Thought Leaders”.

Svenska Akademiens fall

Lundberg, som tidigare skrivit uppmärksammade böcker som "Ljusets Fiender" och "Klanen" (tillsammans med Per Brinkemo) är litteraturvetare, och hans bok tar i de första två delarna avstamp i vad han själv upplevt hända på universitet och kultursidor sedan 1980-talet. Mycket av det handlar faktiskt om Svenska Akademien, och vad som hände när en krets av personer kring tidskriften Kris, med Horace Engdahl i spetsen, som var djupt influerade av postmodernistiska tänkare, bitvis tog över denna upplysningens bastion. De här delarna är lite av en otippad bladvändare, där även ”Kulturprofilen” Jean-Claude Arnault och kulturscenen Forum står i fokus. Följaktligen följer Lundberg även de händelser som kom att leda till akademiens spektakulära sönderfall inför öppen ridå 2017. Det är fascinerande läsning.

Så långt kan man tänka att det här är en angelägenhet mest för lärda humanister, eller åtminstone någon som undertecknad, som suttit på ett C-uppsatsseminarium i litteraturvetenskap på 90-talet och undrat vad sjutton de andra deltagarna pratade om egentligen. Men i del tre av boken djupnar allvaret, när nästa radikala iteration av det postmoderna tankegods som Horace Engdahl och hans efterföljare som Sara Danius applicerat på konstens värld sipprar in i samhällsvetenskapen och faktiskt börjar styra vad som händer på myndigheter, verk, arbetsplatser och universitet.

Det är här koncept som postkolonial teori, intersektionalitet och genusteori gör entré, tillsammans med namn som Mattias Gardell, Irene Molina, och den till synes märkligt haveristiske Masoud Kamali. I den här delen går boken från fascinerande till dystopisk, när man ser hur politiskt extrema kunskaps- och upplysningsföraktande teorier lyckas göra sig till överideologi i Sverige. Därmed är vi framme i den förvirrande nutiden. Boken slutar i moll, utan några tecken på en omfattande motreaktion, annat än de granskningar som trots allt börjat komma ut, varav föreliggande bok är en.

Lågmäld ton ger förtröstan

Ska man komma med någon kritik så är det kanske att boken i viss mån sönderfaller i två rätt olika delar. Visserligen belägger Lundberg väl hur teorierna vandrar från Akademien och kultursidor in på myndigheterna, men det upplevs ändå som en rätt annan bok när man kommer till del tre. Det som avhandlas i denna kortare del av boken framstår också som såpass mycket allvarligare i sina konsekvenser att det kanske hade förtjänat mer utrymme.

Lundberg gör ett utmärkt jobb med att göra obskyra och komplicerade teorier begripliga. Har man åtminstone lite bakgrundskunskap så är det alls ingen svårläst bok. Bakom hans nyktra akademikerprosa och gedigna notapparat finns dessutom en driven berättare, med känsla för dramatik, trots ämnet och formen. Lundberg är genomgående lågmäld, och ”Sakta i backarna, professorn!” är ungefär så högljudd han blir, oavsett hur absurt och provocerande stoffet är som granskas. Själv sitter jag bitvis och hoppar i fåtöljen, med betydligt kraftigare uttryck på tungan.

Den orubbligt lugna tonen förmedlar dock en viss förtröstan om att läget kanske inte är så illa som det verkar. När någonting nått sin ytterlighet tenderar det att vända. Låt oss bara hoppas att ytterligheten snart är nådd.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.