loading
Recension

Bokrecension: Det här är en svensk tiger

Aron Lamm

”Det här är en svensk tiger” är en skumpig spöktågsresa genom det svenska 1900-talet, med mytologi, psykologi och massor av svart humor. Den riskerar att förändra din syn på Sverige, svenskarna och inte minst socialdemokratin.

Låt mig börja med ett förtydligande: Trots att våra namn är intill förvillelse lika så har jag och Aron Flam inget med varandra att göra. Flam är komiker och skribent, men det är som libertariansk podcastare jag främst lärt känna honom, där han för ett enmanskrig mot bland annat socialism, public service och känslosås i podden "Dekonstruktiv Kritik". Den svarta humorn är hans medium; det är vattnet som hans budskap simmar i.

När han inledde det ambitiösa projektet ”Det här är en svensk tiger”, som nu föreligger som tryckt bok, var det i podcastens format. Jag hade redan följt den från början till slut när jag fick boken, och visste därmed redan innan jag öppnade den att jag tyckte det var en viktig bok. Det låter rätt pretentiöst, så låt mig utveckla: ”Det här är en svensk tiger” ger nya glasögon att titta på Sverige igenom. Och då menar jag inte bara att undansopad svensk nutidshistoria bryskt sopas fram, utan att aspekter av svenskhet som tenderar att gömma sig i det välbekantas bakgrundsbrus (eller tystnaden, för att tala med Flam) plötsligt tar gestalt.

Kommer man till boken utan förkunskaper känner man nog ändå direkt att det finns något subversivt i anslaget. Det här är en anklagelseakt mot saker som det inte är helt okej att anklaga hur som helst i Sverige 2019.

Så vad är det här för slags bok? Flam själv beskriver den som ”någon sorts kulturstudie”, och det är väl det den landar i. Men på ytan är den ett par olika saker: Den är en historisk genomgång av aspekter av Sveriges ”neutralitetspolitik” under andra världskriget; den är en serie filosofiska betraktelser över antisemitism, svensk socialdemokrati och det svenska kynnet; och allt detta vävs dessutom samman med hjälp av psykologiska och mytologiska perspektiv (med särskilt fokus på hjältemyten och trickstermyten).

Det är, som ni kanske anar, en rätt spretig och vildvuxen historia, men den hålls ihop av författarens övertygelse om att de olika delarna verkligen hör ihop, och att de inte kan förstås utan varandra. Det här blir både bokens styrka och svaghet; den hugger sig oförväget fram genom snåren och avtäcker fascinerande kopplingar, men de många riktningarna gör att man inte riktigt känner att boken har ett självklart centrum.

Den skrivna texten präglas av att den först är talad, och att Flams primära medium är det talade ordet. Pauser, tajming, betoningar och tonfall som gav podcasten sitt sting går delvis förlorade i textformen. Resonemangen rör sig hela tiden i korta bågar med punchlines. Kanske kunde den ha omarbetats för mer rymd och tempoväxlingar. Lite mer korr och typografiskt petande hade inte heller skadat. Jag tänker att en trygg, äldre redaktör av det slag jag fantiserar om fortfarande finns på ett traditionellt förlag kunnat vara till nytta.

Kommer man till boken utan förkunskaper känner man nog ändå direkt att det finns något subversivt i anslaget. Det här är en anklagelseakt mot saker som det inte är helt okej att anklaga hur som helst i Sverige 2019. Att den självutgivna boken säljer bra, samtidigt som den förbigås med tystnad eller fientlighet av större delen av kulturetablissemanget, är rätt talande. Flam är inte populär hos vänstern. Bland annat lyckades ett twitterdrev skrämma en av Akademibokhandelns butiker som faktiskt hade tagit in boken. Den här situationen är ironisk, för det är väl precis den här sortens utmanande, framåtsyftande och bråkig bok som borde föras fram av recensenter, plockas upp av ett större förlag och pushas av Akademibokhandeln, i stället för deckare, självhjälpsböcker och hagiografier över mainstream-kelgrisar?

Själva den tunga kärnan i boken, det historiska researcharbetet, handlar om att visa hur Sverige, i bjärt kontrast till vår nationalmyt, i allt väsentligt stod på Nazitysklands sida under andra världskriget. Genom vår kullagerexport via SKF, som stod under Riksbanken och därmed regeringens kontroll, var vi Tysklands ”vapenhandlare”. Vi genomförde diskriminerande åtgärder mot judar i Sverige innan och under kriget. Efter kriget prokrastinerade och diplomatiserade vi för att undvika att lämna tillbaka plundrat guld till dess rättmätiga ägare. Vi polerade på vår internationella image och förstörde bevis.

Vi agerade helt enkelt amoraliskt, för att skydda oss själva. Det fungerade mycket väl, men tycks ha efterlämnat ett dåligt samvete. Vi har nämligen därefter ljugit ihop en självbild som en ”humanitär stormakt” och ägnar oss åt vad Flam träffande beskriver som ”kompensatorisk performativ godhet”. Vår kollektiva oförmåga att prata om och lära av våra misstag häcklas skoningslöst i boken.

Författaren Aron Flam och Ledarsidornas chefredaktör Johan Westerholm under releasen för "Det här är en svensk tiger" den 3 oktober 2019 på Teaterstudio Lederman i Stockholm. Foto: Aron Lamm

Det är stark tobak, och Flam skräder verkligen inte orden. Bakom hans cyniska småleende finns ett patos, rentav ett ursinne: ”De som tjänar pengar på krig utan att bära krigets kostnader kallas krigsprofitörer [...] Per Albin Hansson och regeringen sålde också mer vapen även när de fick mindre guld för dem. De fortsatte att sälja vapnen även efter att de inte behövde göra det. Guldet sålde de till svenska folket. Det var så pengarna tvättades. Något som började långt innan kriget. Nazitysklands uppgång går hand i hand med den svenska välfärdsstatens uppbyggnad. Folkhemmet är byggt på stulet guld från mördade judar och ockuperade länder.”

Hans betraktelser över den svenska mentaliteten – som Flam finner präglad av tystnadskultur, konfliktundvikande, passiv aggressivitet och kollektivism – är inte mindre intressanta. Här finns höjdpunkter som tankarna kring svenskarnas stora vurm för körsång: ”Körsången är en social gruppaktivitet inom vilken svensken kan komma undan med att uttrycka sig högt – samtidigt som varje enskild röst dränks i kören. Alla sjunger samma sak. Tillsammans. I kör.”

De av Flams motståndare som inte försöker tiga ihjäl honom tenderar att avfärda honom som något slags rabulist med grumliga avsikter. Men boken vilar på fakta, och hans research framstår för mig som både ambitiös och seriös. Och även om man inte behöver skriva under på varenda drastisk formulering så torde Flams betraktelser och resonemang vara svåra att bara avfärda. Gränsen mellan sanningssägare och haverist kan ligga i betraktarens ögon, eller om man så vill, i dennes ideologiska magkänsla.

Bokens mytologiska, antropologiska och sociologiska spår är själva kittet mellan de disparata elementen, men också de mest vildvuxna och bitvis knepiga delarna. Resonemangen och liknelserna är spännande, men blir emellanåt snåriga och tycks gå lite överstyr. Det är inte alltid uppenbart om hela den "stokastiska" dispositionen är fullt ut avsiktlig. Emellanåt känns det som om Flam håller en enda lång, förvisso högst underhållande, men lätt osorterad rant kring sina olika käpphästar.

Men precis när den känslan börjar infinna sig sker ofta något i texten som gör att mina nackhår reser sig lite. En känsla av förhöjning, att alltsammans är en helt medveten sammansmältning av form och innehåll. Det är ju ändå trickstern – kaos – som är hela byggets hus-arketyp. Flam är inte ointresserad av magi, och det här är en bok som faktiskt kanske besvärjer lika mycket som den utreder. I slutänden spelar det mindre roll om det är synergier eller avsiktlig konstruktion. För den där gnistan som kastar ljus över något större och djupare sprakar till tillräckligt ofta bakom Flams smarta och sarkastiska svada för att bilda den där mystiska känslan av en helhet som är större än delarna.

Och i de stunderna befinner sig Flam faktiskt i konstens domäner, vare sig det var hans avsikt eller inte. 

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss. 

Läs mer

Mest lästa

Rekommenderat

loading
Recension

Bokrecension: Det här är en svensk tiger

Aron Lamm

”Det här är en svensk tiger” är en skumpig spöktågsresa genom det svenska 1900-talet, med mytologi, psykologi och massor av svart humor. Den riskerar att förändra din syn på Sverige, svenskarna och inte minst socialdemokratin.

Låt mig börja med ett förtydligande: Trots att våra namn är intill förvillelse lika så har jag och Aron Flam inget med varandra att göra. Flam är komiker och skribent, men det är som libertariansk podcastare jag främst lärt känna honom, där han för ett enmanskrig mot bland annat socialism, public service och känslosås i podden "Dekonstruktiv Kritik". Den svarta humorn är hans medium; det är vattnet som hans budskap simmar i.

När han inledde det ambitiösa projektet ”Det här är en svensk tiger”, som nu föreligger som tryckt bok, var det i podcastens format. Jag hade redan följt den från början till slut när jag fick boken, och visste därmed redan innan jag öppnade den att jag tyckte det var en viktig bok. Det låter rätt pretentiöst, så låt mig utveckla: ”Det här är en svensk tiger” ger nya glasögon att titta på Sverige igenom. Och då menar jag inte bara att undansopad svensk nutidshistoria bryskt sopas fram, utan att aspekter av svenskhet som tenderar att gömma sig i det välbekantas bakgrundsbrus (eller tystnaden, för att tala med Flam) plötsligt tar gestalt.

Kommer man till boken utan förkunskaper känner man nog ändå direkt att det finns något subversivt i anslaget. Det här är en anklagelseakt mot saker som det inte är helt okej att anklaga hur som helst i Sverige 2019.

Så vad är det här för slags bok? Flam själv beskriver den som ”någon sorts kulturstudie”, och det är väl det den landar i. Men på ytan är den ett par olika saker: Den är en historisk genomgång av aspekter av Sveriges ”neutralitetspolitik” under andra världskriget; den är en serie filosofiska betraktelser över antisemitism, svensk socialdemokrati och det svenska kynnet; och allt detta vävs dessutom samman med hjälp av psykologiska och mytologiska perspektiv (med särskilt fokus på hjältemyten och trickstermyten).

Det är, som ni kanske anar, en rätt spretig och vildvuxen historia, men den hålls ihop av författarens övertygelse om att de olika delarna verkligen hör ihop, och att de inte kan förstås utan varandra. Det här blir både bokens styrka och svaghet; den hugger sig oförväget fram genom snåren och avtäcker fascinerande kopplingar, men de många riktningarna gör att man inte riktigt känner att boken har ett självklart centrum.

Den skrivna texten präglas av att den först är talad, och att Flams primära medium är det talade ordet. Pauser, tajming, betoningar och tonfall som gav podcasten sitt sting går delvis förlorade i textformen. Resonemangen rör sig hela tiden i korta bågar med punchlines. Kanske kunde den ha omarbetats för mer rymd och tempoväxlingar. Lite mer korr och typografiskt petande hade inte heller skadat. Jag tänker att en trygg, äldre redaktör av det slag jag fantiserar om fortfarande finns på ett traditionellt förlag kunnat vara till nytta.

Kommer man till boken utan förkunskaper känner man nog ändå direkt att det finns något subversivt i anslaget. Det här är en anklagelseakt mot saker som det inte är helt okej att anklaga hur som helst i Sverige 2019. Att den självutgivna boken säljer bra, samtidigt som den förbigås med tystnad eller fientlighet av större delen av kulturetablissemanget, är rätt talande. Flam är inte populär hos vänstern. Bland annat lyckades ett twitterdrev skrämma en av Akademibokhandelns butiker som faktiskt hade tagit in boken. Den här situationen är ironisk, för det är väl precis den här sortens utmanande, framåtsyftande och bråkig bok som borde föras fram av recensenter, plockas upp av ett större förlag och pushas av Akademibokhandeln, i stället för deckare, självhjälpsböcker och hagiografier över mainstream-kelgrisar?

Själva den tunga kärnan i boken, det historiska researcharbetet, handlar om att visa hur Sverige, i bjärt kontrast till vår nationalmyt, i allt väsentligt stod på Nazitysklands sida under andra världskriget. Genom vår kullagerexport via SKF, som stod under Riksbanken och därmed regeringens kontroll, var vi Tysklands ”vapenhandlare”. Vi genomförde diskriminerande åtgärder mot judar i Sverige innan och under kriget. Efter kriget prokrastinerade och diplomatiserade vi för att undvika att lämna tillbaka plundrat guld till dess rättmätiga ägare. Vi polerade på vår internationella image och förstörde bevis.

Vi agerade helt enkelt amoraliskt, för att skydda oss själva. Det fungerade mycket väl, men tycks ha efterlämnat ett dåligt samvete. Vi har nämligen därefter ljugit ihop en självbild som en ”humanitär stormakt” och ägnar oss åt vad Flam träffande beskriver som ”kompensatorisk performativ godhet”. Vår kollektiva oförmåga att prata om och lära av våra misstag häcklas skoningslöst i boken.

Författaren Aron Flam och Ledarsidornas chefredaktör Johan Westerholm under releasen för "Det här är en svensk tiger" den 3 oktober 2019 på Teaterstudio Lederman i Stockholm. Foto: Aron Lamm

Det är stark tobak, och Flam skräder verkligen inte orden. Bakom hans cyniska småleende finns ett patos, rentav ett ursinne: ”De som tjänar pengar på krig utan att bära krigets kostnader kallas krigsprofitörer [...] Per Albin Hansson och regeringen sålde också mer vapen även när de fick mindre guld för dem. De fortsatte att sälja vapnen även efter att de inte behövde göra det. Guldet sålde de till svenska folket. Det var så pengarna tvättades. Något som började långt innan kriget. Nazitysklands uppgång går hand i hand med den svenska välfärdsstatens uppbyggnad. Folkhemmet är byggt på stulet guld från mördade judar och ockuperade länder.”

Hans betraktelser över den svenska mentaliteten – som Flam finner präglad av tystnadskultur, konfliktundvikande, passiv aggressivitet och kollektivism – är inte mindre intressanta. Här finns höjdpunkter som tankarna kring svenskarnas stora vurm för körsång: ”Körsången är en social gruppaktivitet inom vilken svensken kan komma undan med att uttrycka sig högt – samtidigt som varje enskild röst dränks i kören. Alla sjunger samma sak. Tillsammans. I kör.”

De av Flams motståndare som inte försöker tiga ihjäl honom tenderar att avfärda honom som något slags rabulist med grumliga avsikter. Men boken vilar på fakta, och hans research framstår för mig som både ambitiös och seriös. Och även om man inte behöver skriva under på varenda drastisk formulering så torde Flams betraktelser och resonemang vara svåra att bara avfärda. Gränsen mellan sanningssägare och haverist kan ligga i betraktarens ögon, eller om man så vill, i dennes ideologiska magkänsla.

Bokens mytologiska, antropologiska och sociologiska spår är själva kittet mellan de disparata elementen, men också de mest vildvuxna och bitvis knepiga delarna. Resonemangen och liknelserna är spännande, men blir emellanåt snåriga och tycks gå lite överstyr. Det är inte alltid uppenbart om hela den "stokastiska" dispositionen är fullt ut avsiktlig. Emellanåt känns det som om Flam håller en enda lång, förvisso högst underhållande, men lätt osorterad rant kring sina olika käpphästar.

Men precis när den känslan börjar infinna sig sker ofta något i texten som gör att mina nackhår reser sig lite. En känsla av förhöjning, att alltsammans är en helt medveten sammansmältning av form och innehåll. Det är ju ändå trickstern – kaos – som är hela byggets hus-arketyp. Flam är inte ointresserad av magi, och det här är en bok som faktiskt kanske besvärjer lika mycket som den utreder. I slutänden spelar det mindre roll om det är synergier eller avsiktlig konstruktion. För den där gnistan som kastar ljus över något större och djupare sprakar till tillräckligt ofta bakom Flams smarta och sarkastiska svada för att bilda den där mystiska känslan av en helhet som är större än delarna.

Och i de stunderna befinner sig Flam faktiskt i konstens domäner, vare sig det var hans avsikt eller inte. 

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss. 

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024