Bokrecension: Tidens larm
Av Julian Barnes (översättning Mats Hörmark), Forum Bokförlag 


Få 1900-talskompositörers liv är väl så lämpade för att göra roman av som Dmitrij Sjostakovitjs, Sovjetunionens store tonsättare. Hans historia är lika hemsk som fascinerande och komplex, och känns som gjord för den sortens noggrant researchade, djupt inkända porträtt i romanform av kända personer, som blivit en ganska vanlig genre de senaste årtiondena. Nu har den engelske nestorn Julian Barnes tagit sig an uppdraget, och boken ”Tidens larm” föreligger på svenska på Forum bokförlag, i en utmärkt översättning av Mats Hörmark. 

Dmitrij Sjostakovitj (1906-1975) räknas som en av 1900-talets främsta symfoniker och kammarmusikkompositörer, men han fick betala ett oerhört pris för att kunna överleva och verka i Sovjetunionen. Hans musik har ibland liknats vid nålen på en seismograf, som nervöst följer alla de konvulsioner som både samhället och hans eget liv genomgick. Den är oftast mörk, bitter och tragisk, inte sällan ironisk och grotesk, mångbottnad och fylld av hemliga budskap.  

Sjostakovitjs historia är en utmärkt exposé över hur skrämmande nyckfullt livet i en totalitär stat kan vara, men även mer specifikt över kommunismen, där den enskilda människan bara är materia som makten kan använda hur som helst; den som i går var höjd till skyarna som ett föredöme kan i morgon vara en skändlig förrädare som får klä skott för allt som är fel med samhället. Oftast krävdes knappt ens någon process – historien skrevs om från en dag till en annan, människor kastades ner i ”minneshålet” och retuscherades bort från foton. Gårdagens vän hade plötsligt alltid varit en fiende.

Vi har i väst gärna velat dela in konstnärer under diktaturer i medlöpare och modiga dissidenter, men sanningen ligger så klart lika ofta någonstans mittemellan. Problemet i Stalinterrorns Sovjetunionen var att utrymmet i mitten var en extremt smal avsats, med avgrunder på båda sidorna. När Sjostakovitj, från att ha varit hyllad, år 1936 plötsligt hamnade i onåd hos Stalin på grund av operan ”Lady Macbeth från Mzensk”, inleddes hans balansgång för att behålla både liv och själ. Fastän balansgångens karaktär förändrades med samhällsklimatet, inte minst efter Stalins död, så fortsatte den hela Sjostakovitjs liv. Det här utgör den röda tråden i Barnes roman.

Genom att utgå från några få ögonblick vid viktiga tidpunkter i kompositörens liv, varifrån han blickar tillbaka och minns olika händelser, tecknar Barnes en skarp och effektiv skiss både av personen Sjostakovitj och situationen för konstnärer under den kommunistiska diktaturen. Den drastiska, korthuggna och djupt pessimistiska, ryska tonen i romanen känns igen från Sjostakovitjs hemliga memoarer, som nedtecknades av vännen Solomon Volkov och publicerades i USA, först efter kompositörens död. Detta är också ett av de verk som man märker att Barnes naturligt nog hämtat mycket ifrån.

Anklagelserna mot Sjostakovitjs musik var att den var ”formalistiskt”, borgerligt, dekadent och pessimistiskt oväsen – inte den friska, enkla, optimistiska musik som proletärerna skulle vissla på när de gick till fabriken i arbetarnas lyckorike. Han fick lära sig att berätta två historier samtidigt i sina symfonier – en för makten och en för dem som lyssnade noga. Partier som kan tyckas låta bombastiskt triumferande låter vid en noggrann lyssning överspända och hemska, som någon som tvingas jubla fast han sörjer. Verk som med den officiellt godkända retoriken sägs vara dedikerade till minnet av ”fascismens offer” tycks snarare berätta om hur det ryska samhället krossades av stalinismen. Inte sällan bryter ett slags mardrömslik cirkusstämning igenom, som en bild av den absurda tillvaron i ett skräckvälde där alla förväntas vara lyckliga. I sin kammarmusik vågade han vara mer oreserverat personlig, och framför allt de femton stråkkvartetterna är som ett slags dagbok. 

Här kan du höra Sjostakovitjs stråkkvartett nr 8 i c-moll:

Det är en hjärtskärande båge som Barnes korta, koncentrerade bok spänner. Den börjar i de attacker som Sjostakovitj fick utstå under Stalinterrorn, då han under en period stod hela nätterna fullt påklädd med en resväska vid hissen i sitt hus, för slippa förödmjukelsen i att bli bortsläpad i pyjamas av hemliga polisen, och för att skydda sin familj. Men trots att vänner, bekanta, kollegor och släkt försvann runt honom kom aldrig hemliga polisen och tog honom. Sjostakovitj var mer värd kuvad än död, som en symbol som Stalin kunde skicka till ”fredskonferenser” i USA för att läsa upp propagandatal någon annan skrivit åt honom – bara för att några år senare låta attackera honom igen när det passade maktens syften. 

Under ”tövädret” efter Stalins död förändrades diktaturens yttre form. Det existentiella hotet försvann, men i stället tvingades Sjostakovitj med mjukare metoder att bli en galjonsfigur för systemet. Han pressades att gå med i partiet, och den verkliga människan som bara ville ägna sig åt sin musik, och den politiska symbolen som tvingades hålla färdigskrivna tal, och i vars namn man publicerade artiklar (som han varken läste eller undertecknade) hade till sist nästan ingenting med varandra att göra.

Det här är ett fantastiskt romanstoff, och Barnes hanterar det med ett lätt och exakt handlag. Hans bok torde vara lika läsvärd oavsett hur bekant man är med Sjostakovitjs liv och verk. Och även om jag personligen tycker att den borde väcka intresse för hans musik hos dem som inte hört den, så står berättelsen helt på egna ben. 

Samtidigt är det här en bok som ger en fördjupad förståelse av en av historiens värsta diktaturer, och av det kommunistiska systemets totala omänsklighet. Genom den enskilda konstnärens  liv, och alla de människoöden som passerar revy som korta anekdoter, får man en djup och skarp bild av de kollektivistiska systemens radikala slutstation: en plats där fullständigt godtycke råder, och den enskilda individens trygghet, integritet och frihet helt saknar betydelse.