En bok om den svenska kulturpolitikens historia känns synnerligen vältajmad. Debattens vågor har gått höga om både fördelning av statliga anslag till minst sagt tveksamma föreningar och identitetspolitikens framfart på svenska museer.
Timbros Lars Anders Johansson, själv kulturarbetare, har blivit känd som den där ensamma liberalen mot strömmen bland alla vänstermänniskor i kulturella panelsamtal de senaste åren. Hans mission är sedan länge att sparka liv i borgerligheten i kulturfrågorna, och han har nu därför gått till botten ordentligt med svensk kulturpolitik.
Boken ”Att dansa efter maktens pipa” inleds med en ganska lång och faktaspäckad genomgång av svensk kulturpolitik genom tiderna, vilket så klart innefattar en hel del klargöranden kring begreppen kultur och kulturpolitik och deras skiftande innebörd under olika perioder. Det hela puttrar på rätt trevligt, som en gammal Hans Villius-dokumentär, från Hedenhös fram till 1974 – år noll i svensk kulturpolitik – då det hela plötsligt blir en veritabel skräckfilm: tankar om klassisk bildning och kulturarvet som något levande att bygga vidare på slängs ut som gårdagens fiskrens, och kulturens roll omformas till att uppfostra medborgarna till politisk korrekthet.
När sedan identitetspolitiken i våra dagar kopplar greppet om den svenska kulturpolitiken blir det svart fars av rena Dr Strangelove-kalibern.
Eller, ja, de första tecknen på kulturrevolutionen kommer ju smygande redan någonstans vid Strindbergsfejden. Det är inte utan att jag som läsare känner mig lite som den kokta grodan där vid 1974 års kulturpolitiska reformer; modernismens idéer om att bryta med det förgångna har plötsligt skapat en perfekt storm tillsammans med tidens akademiska extremvänstervåg och Olof Palmes kulturradikalism och idéer om kultur som ett instrument för politisk makt.
När sedan identitetspolitiken i våra dagar kopplar greppet om den svenska kulturpolitiken blir det svart fars av rena Dr Strangelove-kalibern. Tragiskt blir det egentligen först i avsnittet om kulturarv, som är ett rättmätigt rasande försvarstal för att museer ska få vara just museer – en plats där de fysiska bevisen på vad som kommit före finns, och ett rum där såväl infödda som nya svenskar faktiskt kan lära känna och förstå vårt svenska kulturarv. Att den här funktionen, hur märkligt det än kan låta, faktiskt håller på att gå förlorad på många museer torde inte ha gått någon förbi som följt de senaste månadernas museidebatt.
Timbro är ju dock en tankesmedja som bildar opinion, och i bokens senare halva återfinns både utblickar mot andra länders kulturpolitik och tre förslag på hur en liberal, konservativ respektive libertariansk kulturpolitik skulle kunna se ut. Johansson vill helt klart få slut på det ”blocköverskridande ointresse” som sett till att inga egentliga alternativ ännu formulerats till 1974 års rätt så extrema, kulturradikala vänsterpolitik. Att en tidstypisk 74-formulering som att ”kulturpolitiken ska motverka kommersialismens negativa verkningar” ströks först under alliansregeringen 2009 säger väl något om bristen på ideologiskt drag under galoscherna i svensk kulturpolitik.
Förutom att boken är en utmärkt grundkurs i ämnet kulturpolitik, med gott om fruktbara stickspår in i riktigt stora frågor, såsom ”vad är kultur”, så bidrar den också med viktiga insikter till varför svenskt kulturliv ser ut som det gör. För en tid sedan uppmärksammade Nathan Shachar i DN att kulturminister Alice Bah Kuhnke har devisen ”Visst behöver vi en kulturrevolution nu” på väggen, och just känslan av att Sverige faktiskt genomgått en ”mjuk” kulturrevolution under efterkrigstiden har stärkts i mig på senare tid, inte minst som ett slags spegel efter läsningen av Frank Dikötters skrämmande genomgång av Kinas kulturrevolution. Johanssons bok förstärker den här känslan och belyser skeendena.
Precis som den kinesiska kommunismen skulle göra rent hus med 5 000 år av kinesisk civilisation skulle modernismen helt klippa banden med traditionen, snarare än, som tidigare nya riktningar, söka utveckla den.
Det här handlar då inte främst om att dåtidens faktiska maoister kunde inleda den ”långa marschen genom institutionerna” i svenskt kulturliv från 70-talet och framåt (vilket de i och för sig kunde), utan snarare om de likheter – trots de enorma olikheterna – som man kan se i omvandlingen av svensk och kinesisk kultur.
Precis som den kinesiska kommunismen skulle göra rent hus med 5 000 år av kinesisk civilisation, som kategoriskt avfärdades som feodalism och vidskepelse, skulle modernismen helt klippa banden med traditionen, snarare än, som tidigare nya riktningar, söka utveckla den. Båda två bottnar i ett slags hisnande övermod: att tro att man vet så mycket bättre än den samlade kunskapen av alla som kom innan att man bara slänger ut alltsammans och börjar om på noll.
På samma sätt som ens karriär såväl som överlevnad i kulturrevolutionens Kina inte hängde på vad man faktiskt kunde, utan på att man förmådde manövrera i de vilt krängande förändringarna av vad som var politiskt korrekt, tycks det viktigaste för att få del av den offentliga kulturkakan idag vara att man bekänner sig till den identitetspolitiska doktrinen, och tillika är känslig för tidens olika buzzwords. I ljuset av arvet från 1974 blir det här dessutom fullt begripligt.
Den som tycker det här låter lite väl dystopiskt kan ju börja med att läsa innantill i det i Johanssons bok citerade förslaget till grön kulturpolitik som Miljöpartiet hastigt sourcade när de plötsligt satt där med kulturministerposten: ”Tydliga direktiv och krav ska ställas på kulturinstitutioner och -myndigheter att arbeta med mångfaldsfrågan på alla plan. Kvantifierade mångfaldsmål ska sättas upp, med sanktioner och konsekvenser från huvudmän om målen inte uppnås.”
Sedan kan man gå till närmsta offentligt finansierade museum och se hur tankarna bakom den här texten – liksom grumliga idéer om att muséer måste vara ”interaktiva” och en ”mötesplats” – håller på att göra dem exkluderande och sant irrelevanta, trots att man syftar till det rakt motsatta.
Men trots det lite dystra nuläget är Johanssons bok faktisk märkligt uppfriskande, inte minst genom sina internationella utblickar och sitt glödande försvar av bildning och humanism. Den sätter ord på den där skavande känslan jag haft inför svenskt kulturliv, samtidigt som den pekar ut att en annan kulturpolitik och ett annat kulturklimat i Sverige faktiskt är fullt möjligt.
Men då krävs nog att vi går tillbaka till grunderna och diskuterar vad kultur är, vad vi ska ha den till, och inte minst vad som är politikens uppgift i detta.
