Turkiets bromsande av Sveriges och Finlands Natomedlemskap kan ses som en komplex kedja av bland annat geopolitik och maktspel. Ett maktspel där USA kan komma att fälla det slutliga avgörandet. Det finns därför anledning för Sverige att nu tänka över hur diplomatin med Turkiet bör hanteras. Det anser den tidigare riksdagsledamoten Sotiris Delis (M).
Det är inte första gången, Turkiet har även försökt att få igenom andra frågor och intressen genom Nato. När Nato skulle besluta om sin försvarsplan för Baltikum och Polen, ville Turkiet att alla Natoländer skulle terrorstämpla syrisk-kurdiska YPG. Turkiet bromsade också utnämningen av den förre Natochefen Anders Fogh Rasmussen 2009. Landet menade att Rasmussen hade svikit den muslimska världen genom sin hantering av de så kallade Mohammed-karikatyrerna.
Det som inte nämns ofta är den turkiska relationen med Ryssland. Ett land som efter sin invasion av Ukraina paria-stämplats av stora delar av omvärlden, men som Turkiet märkligt nog tillåtits att ha kvar intensiva affärs- och politiska förbindelser med, bland annat i form av inköp av krigsmateriel som luftvärnssystemet S-400, bygget av ett kärnkraftverk med rysk teknik och icke-deltagande i de sanktioner som västvärlden har mot Ryssland som ett resultat av Ukrainainvasionen, med mera.
Det som inte nämns ofta är den turkiska relationen med Ryssland.
Turkiets politik i Syrien präglas numera av ansträngningar till ”normalisering”. Detta kommer eventuellt att diskuteras på ett toppmöte mellan Erdogan och Syriens president Bashar al-Assad. I bakgrunden orkestrerar och stödjer Putin en sådan utveckling.
I slutet av 2022 möttes försvarsministrarna från Ryssland, Syrien och Turkiet för att diskutera detta. Ytterligare ett möte kommer att äga rum snart för att följas av ett möte med Putin, Erdogan och Assad.
Det man ”ser” är en turk-syrisk överenskommelse där Assad erkänns av Turkiet som Syriens ledare. I gengäld kommer Damaskus att ”ombesörja” den ”kurdiska problematiken”. Frågan är hur USA kommer att reagera på detta, eftersom kurderna är deras främsta allierade i kampen mot IS.
När det gäller den svenska och finländska Natoansökan och Turkiets motstånd är det mycket som hänger ihop med ovanstående. Turkiet vill ha stöd i sin kamp mot gülenister, PKK och syrisk-kurdiska PYD. De vill fortsätta balansera sin relation med Ryssland och de vill köpa F-16- och F-35-plan från USA.
Den nuvarande turkiska stridsflygsflottan börjar åldras och att köpa nya plan brådskar. USA har hittills motsatt sig turkiskt köp bland annat för att den amerikanska lagstiftningen inte tillåter att amerikanska vapen används mot tredje land såsom Syrien, Grekland och andra. Det är för övrigt inte första gången Turkiet upplever ett embargo från USA. 1974 stoppade USA vapenleveranserna till landet efter Cyperninvasionen.
Att hoppas på ett snabbt Natomedlemskap är att hoppas på för mycket. Först ska Turkiet ha val, sedan ska det tvistas om valresultatet och så ska en ny regering komma på plats. Men vilken regering det än blir finns det en uppfattning i Turkiet om att Sverige har varit för släpphänt med dem som turkarna anser vara terrorister.
Till råga på detta slog Stoltenberg fast i söndags från Sälen att det ”inte finns någon plan B” från Natos sida för vad som händer om turkarna fortsätter att säga nej.
Det finns en oförklarlig rädsla inom Nato för att diskutera elefanten i rummet och de fortsatta motiven för Turkiets medlemskap eller ej i organisationen.
En krisande ekonomi har försvagat president Erdogan och det är inte självklart att han och hans parti AKP tar hem segern. Presidenten behöver framstå som internationellt mäktig på hemmaplan. Där används Sverige i den turkiske presidentens arsenal för att uppnå hans inrikespolitiska målsättningar.
Sammanfattningen av ovanstående komplexa bild är att Sveriges ansökningsprocess har kommit till ett tillfälligt stopp. Sveriges starka kort är de försvarsgarantier USA, Storbritannien och flera av våra vänner har givit tills vi blir Natomedlem. Så man kan säga att det är inte någon ko på isen.
Den transatlantiska länken är fundamental för såväl Norge och Sverige som Finland. Det är därför min bedömning att bara USA och Joe Biden kan tvinga ”kalkonen Ankara” att sluta flaxa och sprätta.
Sotiris Delis - Riksdagsledamot 2014–2018 för Moderaterna och ledamot i utrikesutskottet
