Att välja barnets eller hjältens väg
Ett barn, en hjälte, på väg ut i den stora världen. Foto: Illustratione Spirecrest. Starling Games.


Jag har i mitt skapande fokuserat mycket på vad man brukar kalla hjältens väg. Genom vissa händelser har jag börjat fundera på ett annat begrepp jag valt att kalla barnets väg.

Det släpps en ny ABC-bok nu. Det är egentligen ingen nyhet och sådana släpps säkerligen hela tiden, men det här var första gången jag tittade i en. Det var trots allt världsbokdagen, så det har florerat ganska många föreläsningar och intervjuer på internet som tar fasta på olika typer av litteratur.

Det var egentligen flera små händelser som tillsammans väckte någonting inom mig. Jag gick på en arbetsintervju och intervjun hölls på den skola där jag gick i lågstadiet. Jag tittade på min gamla skolbyggnad och såg en ung pojke som lekte med kulor på skolgården, hur han satt vid den stora linden och bara ville leka med de små glaskulorna. Jag gick förbi skolbyggnaden och såg den lilla dungen träd där jag tror att det en gång stått en båt som vi barn kunde leka i, och så fotbollsplanen som ibland kunde användas som isbana.

Jag hade ganska mycket ångest i både mellanstadiet och högstadiet, den tiden i livet har känts lite svår att se tillbaka på. Nu står jag där på skolgården och minns utställningen om John Bauer på Waldemarsudde. I mitt flöde på Facebook har det tidigare rullat förbi parafraser på dessa målningar, men inte med troll utan med barn istället. En bild av ett barn som står vid en stor sten spelas upp i mitt sinne. Det lilla barnet möter den stora världen.

Barnboken, skolgården, Bauer. Någonting djupt inom mig läker.

Jag var för länge sedan på en konferens med waldorflärare, det här var innan jag var färdigutbildad lärare. Där pratade en föreläsare om att det i ålderdomen rinner en bäck från ens barndom. Man minns saker man för länge sedan glömt, man känner sådant man kände som barn, livet sluts i en cirkel.

Min ungdom är förbi, min ålderdom har ännu inte startat. Men när jag stod där vid linden på skolgården rann ändå en bäck tillbaka till min barndom, till innan den tid jag minns som svår. När jag sedan lyssnar på barnboksförfattarnas fåniga ramsor gråter jag. Författaren beskriver sin barndoms rädslor för vissa läskiga bokstäver: ”Vågar du öppna dörren till stora D?” Ett barns fåniga rädslor för banala ting. Men barn är små och världen blir då så mycket större.

Jag hugger reliefer i trä, ofta med mytologiska motiv. Tänkvärda dikter, vikingamönster och keltiska slingor blandas med män som dräper drakar och klättrar uppför berg för att nå himmelriket. Det handlar om hjältar och om människans önskan att nå odödlighet.

Det handlar om de stora frågorna. Men alla stora frågor har också små referenser. För hjältens resa handlar också om tonåren, den handlar om att kämpa sig igenom svårigheter, att omforma en hjärna i kaos till ett tillstånd av stillhet. Att gå från att inte kunna till att kunna. Att välja den svåra vägen istället för den lätta, att lära sig kämpa.

Men den lilla pojken vid den stora stenen är något annat. Att inte längre vara rädd för stora D. Att våga gå med bara fötter på en stickande gräsmatta. Att klättra i träd och komma så högt upp att man inte längre vet om toppen på trädet ska hålla. Det är barnets lek till mognad.

Barnets väg till mod och självkänsla. Barnet som omformar sig själv. När jag i mellanstadiet band för mina ögon för att den hundrade gången klättra den svåra banan i klätterträdet, det var då jag levde, det var då jag kände att min kropp och mitt sinne gick ihop till lärdom. Jag utvecklades, jag fanns, jag älskade livet.

Dit rann bäcken tillbaka, när jag stod och tittade på den stora linden, på min gamla skolgård. Jag fanns, jag älskade livet. För vissa punkter i livet förändrar oss och vi vet varken när eller varför dessa stunder kommer. Boken, Bauer, skolgården, allt smälte samman till att skapa en ny människa.

Jag tänker att det är någonstans här kulturen är så oerhört viktig för oss. De målningar vi möter, den poesi vi läser, den teater vi ser. Jag blickar framåt och ser en förändring i mitt inre. Här vet jag att varje inre förändring gör någonting i det yttre. Det är egentligen självklart men ibland blir det mer påtagligt.

Kanske ska min konst den närmaste tiden handla mindre om kamp och mer om lek? Kanske ska hjältens väg bytas ut mot barnets väg?

Barnets väg handlar om nyfikenhet, den handlar om att titta upp på någon eller något större och fråga ”Vågar jag?” Den handlar om livslust, den handlar om tillit, den handlar om att titta upp på himlen och fråga det gudomliga: Om jag tar det här steget, är ni med mig då? Och svaret är alltid ja. För precis som ett barns föräldrar uppmuntrar barnet att våga och finna sin egen väg, på samma sätt finner jag stöd uppifrån i den enkla frågan: Vågar jag?

Visste du att vi även finns som papperstidning med veckoutgåva? Svenska Epoch Times – en traditionell nyhetstidning med klassisk, objektiv journalistik. Teckna din provprenumeration på papperstidningen idag – endast 99kr – klicka här för mer information.