Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
Många önskar sig en återgång till klassisk arkitektur. Andra motsätter sig bestämt något sådant. Det vore som att kräva att svenska författare i dag skriver som August Strindberg och Selma Lagerlöf gjorde, hävdar Ola Andersson i DN. Jag kommer här hävda att båda sidor har fel, att båda sidor missar den centrala frågan. Det skriver tekn dr och författare Erik Lidström.
Att önska sig arkitektur som är vacker är naturligt, men varför just den arkitektur som var modern säg 1830, 1890 eller 1910? Detta vore, som arkitekter invänder, bakåtsträvande.
Kärnan i problemet är arkitektrollen. För att redan nu sammanfatta mina slutsatser: Fram till och med 1931 i tätorterna, och 1947 på landsbygden, hade arkitekterna samma makt, och samma sorts makt, som en bildesigner på Volvo, som en kläddesigner på H&M och som August Strindberg och Selma Lagerlöf.
Arkitekter kunde likt dagens musiker och skådespelare bli världsstjärnor. Inte för att de nödvändigtvis uppskattades av sina kollegor; de kunde tvärtom avskys av en majoritet av arkitektkåren. Vad andra arkitekter tyckte och tänkte var dock förr ointressant. Det var endast vad en betalande allmänhet ansåg som kunde göra dem berömda och vinna dem kunder.
En designer på Volvo har på sätt och vis stor makt, men endast om kunderna väljer att köpa de bilar som vederbörande designar. August Strindberg och Selma Lagerlöf har fortfarande stor makt men endast därför att den läsande allmänheten uppskattar vad de skrev.
Designern på H&M har relativt stor makt över våra kläder, här och nu, men skiftar klädmodet, på vis som är omöjliga att förutse, måste hon och hela företaget anpassa sig om de ska överleva.
1874 års Byggnads- och brandstadga var Sveriges första nationella plan- och bygglag. Den behandlade främst maximalt antal våningar i förhållande till bredden på gatorna, minimal tillåten takhöjd, maximal höjd på byggnaderna, förbud mot eldfarliga takmaterial och bestämmelser om avstånd till tomtgränsen om det inte finns en brandmur.
Stadgan ålade också städerna att skyndsamt stadsplanelägga områden där en markägare önskade bygga. Den gav dock inte politiker och tjänstemän någon makt över byggnadernas utseende, varken utvändigt eller invändigt, eller över deras planlösningar, våtutrymmen och köksutformningar.
Fram till och med 1947 rådde än större frihet utanför tättbebyggt område, något författarna till 1947 års Byggnadsstadga och Byggnadslag ondgör sig över.
Från det att Sverige uppstod som nation, fram till 1947, gällde utanför tättbebyggt område att man i princip kunde köpa mark och bygga ett hus, och det hur man ville, eller en by eller en fabrik eller en helt ny stad, utan att några politiker eller tjänstemän kunde lägga hinder i vägen.
1931 års Stadsplanelag och Byggnadsstadga satte stopp för denna frihet i tätorterna och 1947 års variant gjorde detsamma för resten av riket.
Stadsarkitekterna tog 1931 makten över byggandet i städerna. De förbjöd inbyggda kvarter och föreskrev i stället lamellhus och punkthus. De hade också åsikter om mycket annat.
Sverige fick vad som i dag är Boverket, byggregler, byggstandarder, stadsarkitekter samt arkitekter i privat verksamhet som har att följa vad olika myndigheter föreskriver. Dessa arkitekter utbildas på svenska högskolor där likasinnade arkitekter styr. Arkitektur har därmed blivit ett från allmänheten till stor del avskärmat område.
Den arkitekt som önskar bygga på annat vis än i enlighet med det inom arkitektkåren rådande modet kan svårligen göra det. Han eller hon har antingen att bita i det sura äpplet eller att lämna yrket.
Denna förändring ägde alltså främst rum 1931. Samtidigt var modernismen högsta mode. Troligen därför låstes just denna arkitektur in i systemet; över 90 år senare byggs det i princip likadant (även om arkitekter troligen protesterar mot denna min något svepande karaktäristik).
Det var nog ingen slump som gjorde att denna förändring av arkitektrollen inträffade just då. Reglering av byggandet och modernismen förefaller åtminstone för mig vara samma andas barn. Hade vi emellertid fått 1931 års lag redan år 1900 skulle vi i Sverige i dag troligen fortfarande bygga i jugendstil.
En följd av denna hårda reglering av byggmarknaden, inklusive statliga standarder för hur man får bygga, är för det första en koncentration på byggmarknaden. I dag har vi nära nog ett oligopol och bristande konkurrens i flera led.
För det andra, när något standardiseras, som byggandet, upphör också processen med trial and error. Fram till och med 1931 i tätorterna, och 1947 på landsbygden, byggde människor och företag nästan vad de ville, hur de ville. De gjorde detta i hård konkurrens med varandra.
Dåliga sätt att bygga sållades bort, vad som i kundernas ögon var mindre vackra byggnader likaså. Modet växlade förstås. Byggnader från 1850, de från 1910 och de från 1920 ser olika ut. Men de flesta av oss upplever dem som åtminstone ganska vackra och föredrar dem framför vad som sedan byggts.
Bostäder i dag är också mindre, sämre och dyrare än de skulle ha varit om 1931 års lag aldrig införts. Hur kan man veta det? Är det inte experter som styr dagens byggande? Förmågan hos experter är dock mycket låg jämfört med den flodvåg av trial and error som är förhärskande på den fria marknaden.
Bostäder i dag är mindre, sämre och dyrare än de skulle ha varit om 1931 års lag aldrig införts.
Ta å ena sidan ett område där trial and error verkar med full kraft, som bilar, och jämför med bostadsbyggande. Bilar från 1910, 1925, 1950, 1970, 1990 och 2023 å ena sidan, byggnader från samma årtal å den andra. På stora områden har byggandet gått bakåt sedan 1931 medan en enorm teknologisk utveckling skett för bilar. Fordon är samtidigt också relativt sett mycket billigare.
För hus är isoleringen i tak och väggar bättre i dag, fönstren isolerar också bättre, fast de oftast inte upplevs som lika vackra. Mögelhus och läckage är samtidigt legio, dörr- och fönsterfodren består av tunna lister där spikskallarna syns och en stor del av inredningen är gjord av spånskiva i stället för av trä.
Sveriges yta är omkring 447 000 kvadratkilometer. Om man räknar bort fjäll, sjöar, nationalparker och en del annan mark fanns det fram till och med 1947 kanske 300 000 kvadratkilometer byggbar mark i Sverige.
En återgång till exempelvis 1874 års lag och närmast obefintliga förekomst av myndigheter skulle omvänt ge oss en återgång till trial and error och till byggnader som allmänheten som regel uppskattar. Arkitektens roll skulle återgå till att vara författarens och bil- och kläddesignerns; kunniga yrkesmän och -kvinnor som tävlar om allmänhetens gunst.
Jamen, tänk om någon bygger något anskrämligt fult bredvid där jag bor? Det skulle givetvis stå var och en fritt att göra just det, men både det sociala trycket och det finansiella trycket mot sådant beteende är enormt.
Den som bygger ett sådant hus får svårt att hitta köpare och hyresgäster. Vederbörande blir också mycket illa sedd av sina medmänniskor. Människor betedde sig inte så fram till 1931, och människor skulle inte göra det i dag heller.
Vi skulle inte återfå jugend eller klassicism, om nu inte människor vill ha det så. Precis som vi inte kan förutsäga klädmodet så kan vi inte heller förutsäga det arkitekturella modet. Vi kan dock säga att det nästan alltid skulle vara något som människor under varje tidsepok uppskattar.
Erik Lidström - Tekn Dr och författare
