Nils Ferlin (1898–1961) tillhör denna ovanliga skara poeter som får sägas vara folkkära – i den mån nu folk alltjämt känner till våra poeter. En orsak till populariteten torde bero på att han i sina verser knöt an till en mer folklig tradition än de flesta poeter i hans generation. Steget är aldrig långt till andan i våra gamla ordspråk och ordstäv – ”Det är ägg som ägg, sa prästen, tog det största”. Kärvheten. Humorn. Det lakoniska, kärnfullt koncisa och ändå samtidigt desillusionerade intill hopplöshet. Hos Ferlin tillkommer en viss självömkan som hör vår tid, dess uppfattning om individualitet och konstnärssyn till, vilken möjligen gjort att en del av hans verser inte hållit så väl. Ferlin ger röst åt människan som hamnat i kläm mellan en mer traditionell kultur och gemenskap och det nya med sitt ständiga nya. Flyktigheten och anonymiteten i den nya storstaden – i Ferlins fall med sina irrande år i Klarakvarteren, där han tidvis bokstavligen var hemlös. Rökning, alkohol, umgänge på kaféer. Att vara på språng ter sig som ett liv, hur meningslösa tingen än är som man springer mellan.

Nils Ferlin hade gåvan att ge denna sorg ord.