Perioder av hög arbetslöshet har kommit och gått genom åren, och även om antalet människor utanför arbetsmarknaden idag är högt så har vi haft perioder när det varit avsevärt värre.

Under 1900-talet har Sverige upplevt tre vågor av väldigt hög arbetslöshet; 1920-talet, 1930-talet och 1990-talet. Yrkeslivet har inte alltid sett likadant ut som det gör idag, och då handlar det inte bara om de uppenbara skillnader som att behovet av att kunna mata in saker i en dator var obefintligt på 1800-talet. Rytmen var annorlunda, och den skarpa gränsen mellan att ha ett jobb och att inte ha det kom framför allt med industrialismen.

Industrialismen var väl etablerad i Sverige i slutet av 1800-talet, och decennier senare, under 1920-talet, drabbades landet av sin första massarbetslöshet. Som de följande två tillfällena handlade det under detta decennium till stor del om faktorer som låg utanför landets kontroll, och den 25-procentiga arbetslöshet som kunde noteras 1922, hundra år sedan i år, är den högsta som någonsin noterats i landet. Denna kris inträffade bara fem år efter att hungerkravaller ägt rum i flera städer runt om i Sverige till följd av ransoneringarna som kommit med Det stora kriget, som första världskriget kom att kallas. Första världskriget låg på sätt och vis även bakom arbetslösheten, då näringslivet fick ställa om när freden äntligen infunnit sig, i form av penningpolitiska problem till följd av den tyska krigsskulden (som inte bara påverkade Tyskland), en återgång till guldmyntfoten och en restriktiv penningpolitik.