Nu är det snart 70 år sedan den japanska filmen Föräldrarna hade premiär. Det är en subtil skildring av hur något har förändrats i den japanska kulturen och vad det leder till för de äldre.

När det kommer till auteurer kan det ibland räcka med att upptäcka en distinkt aspekt hos dem och utifrån denna förstå deras konstnärskap. Hos Yasujiro Ozu går det att förstå mycket genom att se hur han placerade kameran – den är i princip alltid nära marken. Vi befinner oss i det jordiska och är förbundna med en tyngd, som kan vara en börda, men som samtidigt skänker oss en plats på jorden. Det finns här en stor ödmjukhet i regin, då kameran och skådespelarna bokstavligen är på samma nivå. Eftersom jorden är en utgångspunkt hos Ozu är det konkreta livet vad som spelar störst roll hos honom. De flesta av hans filmer skildrar typiskt japanska familjer som på grund av den nya tiden får svårt att leva traditionsenligt.

Föräldrarna är kanske den mest talande filmen om man vill förstå regissörens världsuppfattning och syn på sin samtid. Vi får följa två åldrade föräldrar som reser till Tokyo, där två av deras barn bor. På ytan behandlas föräldrarna till att börja med väl, men egentligen finns det inget engagemang från de två barnen. Dottern är upptagen med sin frisersalong och sonen med sitt läkaryrke och sin familj. Föräldrarna blir behandlade som om de vore en börda och dottern skäms för dem inför stadsbor. Den enda som visar dem genuin respekt är deras svärdotter, vars man försvann, och antagligen dog, i Stillahavskriget.