Tusentals skrikande tonårstjejer på läktaren. Några svimmade och andra stormade centercourten i hopp om att få vidröra sin idol. I centrum stod en blondlockig tonåring från Södertälje.

– Då tänkte jag inte alls på att det där skulle komma att betyda något för tennisen, säger Björn Borg till Epoch Times.

På måndag slås portarna upp för årets Wimbledon – femtio år efter det att Borg förändrade inte bara Wimbledon utan även tennisen i grunden och för alltid.

Det var sannolikt ingen som där och då förstod vidden av det som hände. Först i efterhand insåg alla att Borg under 1973 års turnering gav sporten ett helt nytt ansikte.

Tennis var inte längre enbart något för dem med intresse för spelet. Det var plötsligt en popsport som lockade fans utan koll på vad game och set är. Läktarna från vilka det tidigare mest kommit artiga applåder fylldes av högljudda fans.

Att bara få lira på centercourten kändes större än allt annat man kunde uppleva.

Björn Borg femfaldig Wimbledonsegrare

Allt uppstod av sig självt. Det fanns ingen planering. Ingen regi. Därför har det som under drygt en vecka utspelades i Wimbledon för femtio år sedan haft större betydelse för tennisens utveckling än något annat.

Att det skedde i sportens mest anrika turnering, känd för sin konservatism och sina stelbenta regler gjorde det hela ännu mer spektakulärt och skapade stora rubriker världen över.

En svensk som nyss fyllt 17 år var med ens sportens hetaste namn. Sett till resultat var han ännu ingen stjärna. Ändå talade alla om Björn Rune Borg.

– Jag var inte alls förberedd på vad som skulle komma. Två år tidigare hade jag förlorat mot en förstaseedad kille i juniorturneringen och 1972 tog jag juniortiteln.

– Som liten grabb hade jag drömt om att en dag få spela på Wimbledons centercourt. Att bara få lira där kändes större än allt annat man kunde uppleva, säger Borg.

Ett antal proffs nobbade Wimbledon 1973 i solidaritet med jugoslaven Nicola Pilic som stängts av eftersom han vägrat att spela Davis Cup för sitt land.

– Återbuden gjorde att jag fick en plats i huvudturneringen.

I första omgången väntade indiern Premjit Lall.

Han var inget stort namn men liksom så många indiska spelare uppvuxen på gräsbanor. Fyra år tidigare hade Lall varit ytterst nära att slå ut världsettan Rod Laver i just Wimbledon.

Borg vann i raka set.

Men det var ändå händelserna runt om som väckte störst uppmärksamhet.

– Tjejer tog sin in på banan och sprang fram till mig. Det var helt galet.

Alla blev tagna på sängen. Poliser tillkallades till banan för att freda den unge svensken – den ende som tycktes oberörd av kaoset.

– Jag hade inte en tanke på att jag skulle stå i centrum. Det bara blev så. Det var väl att jag hade långt hår och hårband.

Efter matchen kunde Borg knappt ta sig till omklädningsrummet. Han omringades av hundratals skrikande tonårstjejer som ville ha autograf. Några försökte till och med att klippa lockar från hans hårsvall.

”Borgmania” lydde rubriken på förstasidan i en av de största brittiska tidningarna.

När Borg och Tenny Svensson någon dag senare skulle spela dubbel var matchen planerad till en av sidobanorna. Arrangören insåg att det skulle vara omöjligt för spelarna att tränga sig fram genom den stora folkmassa som väntade på Borg. Matchen flyttades till bana ett till vilken spelarna kunde ta sig genom kulvertar.

Uppståndelsen runt hans person begränsades inte till den jättelika arenan ”All England Lawn Tennis and Croquet Club” på Church Road.

– Vi bodde i West Hampstead utanför London och det hade några tjejer lyckats ta reda på. Så varje dag stod det hundratals tjejer i receptionen.

Det är svårt att tro att en 17-årige kille i det läget ska kunna hålla fokus på tennis?

– Haha, men det kunde jag. På ett sätt var allt som hände runt om jättehäftigt. Men jag tänkte faktiskt inte så mycket på det utan koncentrerade mig på tennisen.

Borg följde upp segern mot Lall med ytterligare tre triumfer. I kvartsfinalen väntade hemmafavoriten Roger Taylor, runt 10-strecket på världsrankningen och ett av få proffs som inte bojkottat turneringen.

Britterna hade inte sett en hemmasegrare i herrsingel sedan Fred Perry 1935 och vänsterhänte Taylor bars i sina matcher fram av åskådarna – utom i kvartsfinalen.

Långt fler än tonårstjejerna hade vid det här laget tagit Björn Borg till sina hjärtan och Taylor kände ingen hemmafavör.

Men han vann med 7–5 i femte och avgörande set. På läktaren grät otröstliga flickor. Deras idol var utslagen och skulle resa vidare. Även om luften inte gick ur turneringen efter Borgs sorti var det något som fattades i slutomgångarna. Rock’n’rollkänslan var borta.

Men avtrycket svensken gjort på sporten var outplånligt. Björn Borg är själv försiktig med orden om sin betydelse, men säger:

– Det var något som hände med tennisen. Den började locka en ny typ av åskådare och stämningen runt matcherna blev annorlunda. Sedan fortsatte utvecklingen mot där vi är i dag vad gäller till exempel de enorma prispengarna.

Efter kvartsfinalförlusten mot Taylor förlorade Borg endast tre matcher på åtta Wimbledon-starter.

Tre av sina fem titlar på gräset tog han efter att några veckor tidigare ha triumferat på gruset på Roland Garros i Paris. Övergången mellan de två underlagen är extremt svår. Det är ytterst sällsynt att någon tar båda titlarna samma år. Borg är den ende som lyckats med det vid tre tillfällen, Laver och Rafael Nadal har gjort det vid två.

– Det var svårt att ställa om till gräset och jag hade problem i de inledande omgångarna i Wimbledon. Sedan kom jag in i det. Och jag älskade verkligen Wimbledon, jag kände mig hemma där.

Fem raka titlar där och sex titlar (varav fyra raka) i Öppna franska mästerskapet.

Jämför deras betydelse med betydelsen av det som hände i Wimbledon 1973?

– Det går inte, det är helt olika saker. Man strävar ju efter att vinna Grand Slam-titlar. Det 1973 liksom bara hände. Men jag är glad, tacksam och stolt över att ha varit med om det.

Hans kärlek till Wimbledon är besvarad och varje gång han är på plats där påminns den forne världsettan om de där dagarna för femtio år sedan.

– Det kommer fram personer och berättar att de såg mig spela. Ibland händer det att lite äldre damer frågar om jag minns dem och hur de sprang in på banan för att krama om mig. Och ja, då påminns jag ju också om att vi alla blivit äldre, säger Björn Borg och skrattar. 

”Han är som Elvis Presley eller Liz Taylor”

Björn Borg förlorade endast 16 (!) matcher i Grand Slam. Siffran är av det slaget att man kan ifrågasätta om bedömningen av hans karriär är rättvis.

Borg ses visserligen som en av tidernas största profiler men med elva Grand Slamtitlar nämns han inte i diskussionen om vem som är bäst i historien.

Antalet GS-titlar väger tyngst i rangordningen på den listan. Kanske är det så det ska vara.

Men det hindrar inte att vi kan se Borgs facit (se fakta) främst i ljuset av hans blott nio proffsår och att han vid endast ett tillfälle spelade Australian Open.

Är du rättvist bedömd?

– Jag ser det som att varje generation har sina stjärnor. På min tid var det McEnroe, Connors och jag. Sedan kom andra. Under en rad år har det handlat om Federer, Nadal, Djokovic och Murray. Framöver kommer mycket kretsa kring bland andra Alcaraz och Sinner.

Amerikanen Arthur Ashe gav 1991 i Sports Illustrated sin syn på Borg.

”Han är större än sporten. Han är som Elvis Presley eller Liz Taylor”.

Stora ord från en konkurrent som var allt annat än de stora ordens man.