Som beskrevs i artikeln om de franska akademiernas inflytande på europeisk konst, började akademier och ateljéer öppna för kvinnor under 1800-talets andra halva. Tack vare detta fick hundratals kvinnor till slut formell utbildning.
Trots att det fortfarande till största del var män som var konstnärer, gjorde många kvinnor karriär i Frankrike och England under denna period. Många av de mest framgångsrika var släkt med, eller var gifta med, kända manliga konstnärer på den tiden, även om det fanns några som var oberoende och vann erkännande.
Elizabeth Jane Gardner Bouguereau (1837-1922) var en konstnär vars verk, om de någonsin omnämns, ofta anklagas för att vara för lika makens, den berömda William Bouguereau. Hon blev välkänd under sin livstid, och hennes svar på kritiken var:
– Jag vet att jag kritiseras för att jag inte hävdar min individualitet mer, men jag skulle hellre bli känd som den som bättre än någon annan imiterar Bouguereau!
Det är tydligt att Gardner Bouguereau föredrog kritiken om att hennes verk var för lika den mest kända och älskade konstnärens verk, framför att inte få någon uppmärksamhet över huvud taget. Även om hennes målartekniker hade stora likheter med makens skapade hon faktiskt en häpnadsväckande samling med konstverk, och många av dem gav uttryck för hennes unika röst och gjorde dem urskiljbara.
Hennes målning ”Bondens dotter” är ett framstående exempel. Många forskare på 1900-talet misstolkade målningar likt denna som orealistiska idealiseringar av bönder, så att rika människor skulle kunna rättfärdiga att inte ge mer hjälp åt de fattiga. Man ansåg att de var orealistiska eftersom de inte föreställer förhärdade och smutsiga bönder som en del naturalisters målningar gjorde. Det vore emellertid högst förolämpande och ignorant att säga att alla fattiga bönder var smutsiga och oattraktiva och levde ett hundliv. Några av dem var faktiskt förebilder för denna konstnär.
Denna målning handlar i själva verket om livets glädjeämnen.
Det är en vacker dag och en ung skönhet står mitt i en flock med gårdshönor. Hon ger hönorna en okynnig blick när hon retfullt låter de gyllene sädeskornen falla mellan fingrarna, några åt gången. Fåglarna samlas omkring henne, tittar upp på sin kärleksfulla beskyddare, ivrigt väntande. Denna målning påminner betraktaren om att hitta glädje i det enkla, ha perspektiv på livet och glädjas åt vardagen.
”Bondens dotter” ställdes första gången ut på Paris-salongen 1887 och sedan igen på Exposition Universalle 1889.
Elizabeth Southerden Thompson (1846-1933) var en av de mest berömda kvinnliga målarna på sin tid. Hela England och dess kolonier kände till hennes namn. Hon var en av de första kvinnliga konstnärerna som blev berömd för att måla krigsscener och historiska teman.
Hon reste utomlands och studerade med Guiseppe Bellucci i Florens och Rom, innan hon till slut fick undervisning vid South Kensingtin School of Art i London. Hennes rykte säkrades då målningen ”The Roll Call” ställdes ut på Royal Academy 1874, och köptes av drottning Victoria. Målningen finns fortfarande i den kungliga samlingen.
Evelyn de Morgan (1855-1919) var en viktig andra generationens prerafaelit, och John Roddam Spencer Stanhopes syskonbarn. Hon är en av Dante Gabriel Rossettis och Edward Coley Burne-Jones få kvinnliga följare, och hennes verk har nära band till den sistnämnda.
De Morgan började studera vid Slade School of Fine Art 1873, bara två år efter det att skolan hade öppnat. 1875 reste hon till Italien där hon stannade i två år. 1887 gifte hon sig med den berömda krukmakaren och designern William de Morgan, som delade hennes kärlek till konsten såväl som hennes politiska och andliga tro.
En nära vän till familjen Morgan ska ha sagt:
– Det är verkligen ovanligt att se två så begåvade personer, så fullständigt harmoniska i sin konst, som agerade och reagerade på varandras genialitet. Pennan stammar inför deras romans.
Eleanor Fortescue Brickdale (1871-1945) var en respekterad illustratör och målare. 1896 skapade hon en lynett med titeln ”Spring” som användes i Royal Academys matsal.
1902 hade hon äran att bli den första kvinnliga medlemmen i Institute of Painters in Oils. Hon illustrerade många böcker, såsom ”Poems by Tennyson” 1905, W.M. Cantons ”Story of Elizabeth of Hungary” 1912 och Calthorps ”A Diary of an 18th-Century Garden” 1826, för att nämna några.
1919 publicerade Hodder & Stoughton ”Eleanor Fotescue Brickdale’s Golden Book of Famous Women”, som var en samling berättelser om några av de mest kända kvinnorna i historien och i legender, av författare som William Shakespeare, Lord Tennyson, Charles Dickens, Edgar Allan Poe och John Keats. Även om boken inte innehåller någon introduktion för att förklara vem som inspirerades till att sammanställa boken, eller vem som bestämde innehållet, antyder bokens titel att det måste ha varit Brickdale som låg bakom den.
Hennes verk är alltid utförda i prerafaelitisk stil, likt Dante Gabriel Rossetti eller William Holman Hunt, med livfulla, juvel-lika färger och typiska teman från 1800-talet. Ta till exempel hennes allegoriska målning ”The Power of the Poet”, som illustrerar vilken makt poesi och musik har, inte bara över de dödliga utan också i de odödligas värld. Poeten, med sin mandolin, har förlett ängeln att öppna dörren och släppa in honom. Nycklarna dinglar fortfarande från ängelns fingertoppar.
Lady Laura Theresa Alma-Tadema (1852-1909) lärde sig teckna hos Ford Madox Brown innan hon började studera hos Sir Lawrence Alma-Tadema, som omedelbart förälskade sig i hennes vackra hår och eleganta hållning. Lady Alma-Tadema influerades starkt av 1600-talets holländska målare, som Jan van Mieris och Gabriel Mest. De flesta av hennes målningar sattes upp och ålades i hennes ateljé, som var möblerat med autentiska holländska möbler och väggpaneler. Detta gladde hennes make, som hade holländsk påbrå. En sådan målning är ”The Persistent Reader”.
Detta nyckelverk föreställer ett välklätt par som är inomhus en vacker dag. Kvinnan, som har gjort sig i ordning, och med hatten i hand är redo för en romantisk promenad, tittar otåligt på sin kompanjon. Man kan se att ungmön har väntat en stund och börjar bli irriterad. Hennes partner fortsätter att läsa, utan någon omedelbar avsikt att lägga ifrån sig boken och följa med på en promenad, eller ens lägga märke till hur hon ansträngt sig för att attrahera honom.
Detta var är ett fåtal av dåtidens respekterade kvinnliga konstnärer; det fanns många fler – även om de inte hade samma auktoritet som sina manliga motsvarigheter. Andra, som Elizabeth Adela Armstrong Forbes, Henrietta Rae, Lucy Kemp-Welch, Sophie Anderson, Marie Spartali Stillman och Kati Perugini, som var Charles Dickens dotter, är också värda att titta närmare på.
Kara Lysandra Ross, verksamhetschef för Art Renewal Center är expert på 1800-talets måleri i Europa.