Jag minns inte säkert om jag någon gång stått på en äng och sett en lärka långsamt stiga i cirklar mot skyn tills den fångats av en uppvind som svingat den vidare upp mot den blå himmelsrymden. Men det gör inget om jag inte minns, för jag kan blunda och lyssna på när Hilary Hahn spelar Ralph Vaughan Williams The Lark Ascending för soloviolin och orkester, och då är jag på en äng i Surrey i södra England och ser och hör lärkan stiga och tycker att det är något av det mest strålande jag har varit med om.
Sådan är den konstnärliga kraften hos Vaughan Williams, en av den tonala konstmusikens stora mästare under nittonhundratalet. Vaughan Williams tog under sin uppväxt till sig alla nyanser i de med årstid och väder växlande stämningarna på de platser han vistades på, antingen de var på landsbygden, i Dorking eller i London. Därtill bedrev han långa och djupgående studier av äldre engelsk musik av alla de slag. När hans stora begåvning så småningom slog ut i full blom var den därför djupt rotad i det lokala och kunde med gott självförtroende sträcka sig ut mot världen med sin visionära förmåga.
