I förra musikspalten resonerade vi om konsonans och dissonans. Vi konstaterade att den tolvtonsmusik som lanserades av Arnold Schönberg på 1920-talet låste in en god del av den tidiga modernismens musik i ett konstant dissonant spänningstillstånd.

Den utifrån statistiska principer preparerade tolvtonsmusiken avviker i sin estetik från all tidigare musik i västerlandet, musik som alltid skapats utifrån spontana musikaliska idéer och impulser. Denna tidigare musiks estetik kan förenklat uttryckas i en sentens som en musiklärare ännu på 50-talet kunde begära att en olydig klass skulle skriva tio gånger: Musik är den sköna konst som avser att väcka känslor och stämningar.