I en tidigare musikspalt undrade jag avslutningsvis vad vi kan säga om förhållandet mellan musik och känsla i vår egen tid. Eftersom det inte finns någon given väg till ett svar på en så komplex fråga börjar vi med att skapa några stödjepunkter för de fortsatta resonemangen. Den ena får bli att vi ställer upp en hypotes om förhållandet mellan mänskliga känslor och musikens förmåga att uttrycka dem, den andra att vi går lite bakåt och jämför musik av två tongivande 1900-talstonsättare, en som stannade i känslouttryckets sfär och en som lämnade den.

En av de mest grundläggande och karakteristiska egenskaperna hos mänskliga känslor är att de rör sig i tiden medan de ökar eller minskar i intensitet. Oavsett om det gäller glädje, sorg, vrede, eller något annat känslotillstånd, så är ju mänskliga känslor ofta något som uppstår vid ett visst tillfälle, når en högsta intensitet vid ett annat, och så småningom klingar av. Denna beskrivning av mänskliga känsloförlopp är givetvis förenklad, men vi kan ändå känna igen oss i den från otaliga situationer i våra egna liv.